Sara

Fine, det är höst ute och jag känner för att göra en summering av sommaren.
Så fick jag plötsligt skrivstopp och en massa ångest.
Så byebye summering och nu tittar vi framåt.
Eller okej, bara för att glädja er kan jag ta min depp och pepp lista från sommaren 2007.

Jag har haft ett sjukt roligt jobb, det har verkligen varit bra för mig. Jag har lärt mig att det inte är hela världen om jag gör fel och att jag kan klara mig på egen hand. Det är pepp.

Sedan har jag i och för sig svurit ihjäl mig åt SAS, resenärer, jobbiga arbetskamrater och så vidare många gånger. Särskilt tidiga mornar. Det var depp.

Så var det slut. För det är i princip det enda vettiga jag gjort i sommar. Jobbat.

Allt annat gör ont att tänka på och jag försöker fortfarande intala mig själv att jag kommit över någonting som egentligen känns lika mycket nu.
Men det blir lättare på det viset.

Nu ska jag ta körkort, skaffa jobb och flytta hemifrån.
Det är pepp.

Mitt.
Huvud.
Gör.
Ont.

Jag tror jag har cancer eller eventuellt vätskebrist.
I vintras hade jag en period då jag trodde jag var sjuk hela tiden, att minsta krypning i kroppen var en dödlig sjukdom. Jag trodde verkligen att jag skulle dö.
Det kan i och för sig bero på att jag hade fått en rejäl hjärnskakning och fel medicin, men det är en annan historia.

Men fan, jag dog inte.
Jag var inte dödligt sjuk, fastän jag hela tiden tänkte att snart kommer det, snart svimmar jag bara helt plötsligt eller så börjar ögonen blöda. Typ.
Det var när jag tvingat doktorn att ta alla tester som fanns som jag började lugna ner mig lite.
Då kom nästa tanke.
Tänk om jag skulle krocka med bilen och dö. I och för sig skulle jag lika gärna kunnat vara rädd för att bli knivhuggen eller skjuten, men det var bilen som skrämde mig mest. Det gick så fort, alla kör så fort, kommer jag ihåg att jag tänkte. Sedan tänkte jag på hur det skulle kännas att krocka med en annan bil och jag spelade upp scenen framför mig samtidigt som jag höll ett krampaktigt tag i bildörren.
Men jag krockade aldrig.
Och idag hade jag min första körlektion.

Jag har kört bil i över 2 år och nu ska jag fan bli vuxen.
Fuck kollektivtrafiken, jag ska försötöra miljön mest av alla när jag får bil.
Om jag inte krockar först.

I min första stora livsperiod hade jag en bästa kompis som hette Jessica. Vi hade varit kompisar sen vi föddes, sa vi till alla som vi träffade och vi skulle alltid vara vänner.
Vi var i och för sig oftast ovänner.
En gång blev jag jättejätte arg på Jessica för att hon inte vågade träffa min pappa, så jag bet henne i armen så hårt att det började blöda.
En annan gång hällde hon mjölk på mig för att jag hade fått 2 millimeter mer än henne i sitt glas.
Vi var faktiskt jävligt elaka mot varandra. Och avundsjuka. Jag pratade inte med Jessica på en vecka när hon hade fått ett nytt Polly pocket hus. Sedan sa jag att jag tyckte det var skit tråkigt och skit fult och hon började gråta.
Fast bästisar var vi ändå, det skulle inget ändra på.

Men icke.
Efter en 10 år lång vänskap så bytte vi vänner. Hon ville vara populär och jag var tjock.
Jag och och en annan kompis, Jennifer, gjorde en hatbok där vi skrev det hemskaste saker man kunde komma på om folk när man gick i fyran.
Boken hittades och lästes upp i klassrummet och jag ville bara dö.
Jag hade skrivit att Jessica bara var sur hela tiden och att hon ljög.
Sedan var vi inte vänner mer.

Fast på det hela taget så var det en bra period ändå.
Det var ju jag som bestämde i alla fall.

Jag har just langat vuxenpoäng. Jag har bjudit på en aktion på tradera. Dessutom tror jag att jag gjorde fel, men skit samma, JAG LEDER! Å andra sidan är det typ 9 timmar kvar tills den stängs, men fan vad nöjd jag är ändå.
Fan ta den som bjuder över mig, den borde dö.

Igår när jag skulle sova så började jag tänka på mitt liv (det låter sjukt patetiskt, och ja, det är det kanske).
Jag kom på att man kan dela upp det i jävligt tydliga perioder och under alla dessa perioder är det någon person jag stått väldigt nära.
Slutsats, jag är rädd för att vara ensam.
Samtidigt som jag älskat tryggheten man kan ha i en annan person har jag aldrig fått stå på egna ben.
Förutom i sånna här mellanperioder, alltså tiden då saker och ting förändras, den som stod dig närmast igår är 1000 mil ifrån dig idag. Och så vidare och så vidare.
Jag hatar dem, men ändå så behövs det.
Man klarar sig förvånansvärt bra själv fastän man inte trodde det, det handlar om inställningen och faktumet att man aldrig kommer att bli ensam om man själv inte vill.
Sanningen är att jag är 19 år och att jag borde vara mer rädd för framtiden om det var så att jag redan planerat den in i minsta detalj.
Som 19 åring ska jag våga göra vad jag vill, jag ska få ha planer på att rädda hela världen och jag ska få tro på mina drömmar. Även om de inte slår in så ska jag få tänka och hoppas.
Allt kommer lösa sig och det kommer vara förjävligt ibland på vägen men fan, om vi vill klara oss ur det så gör vi det.
När man träffat botten kan det bara gå uppåt igen. Eller så drunknar man.
Jag vet vad jag väljer.  

Mina vänner är fina vänner. Dom bryr sig på ett sånt bra sätt. Det är liksom inget förhör där dom pepprar mig med en massa frågor, detaljer och sånt, utan de bara finns bara där. Och om man behöver prata så är det bara att prata. De får mig att tänka på annat och inse att det faktiskt finns bra saker att göra utanför allt det som gått åt helvete.

Som att ta nattspårvagnen åt helt fel håll när man bott i Göteborg i hela sitt liv (Okej, jag bor ju visserligen utanför Göteborg, men det gör inte Emelie. Jag skyller på henne) och bara skratta åt det, samtidigt som vi panikar lite över att inte ett enda jävla taxibolag svarar.
Som att ha en förfest till Backstreet boys med allsång och tequila.
Som att vara sjukt töntiga och slöddra att vi älskar varandra och att är det party så är det party, säger vi samtidigt som vi tömmer den sista alkoholen på väg ut.
Som att bry sig, gå sin egen väg och stötta när det behövs.
Mina vänner är fina vänner.

Och som så många gånger förr måste det tilläggas att förfesten alltid är roligast. Man borde förfesta hela kvällen.

Och nästa gång tar vi lustgasen med.

Hej.
Jag heter Sara och jag har ett problem. Problemet är mig själv. Typ.
Det är värdelöst men sant.
Jag är ett problem.
Men det är väl inte hela världen, det hade kunnat vara värre, svältande barn i Afrika och så vidare och så vidare.
Frågan är bara hur jag ska handskas med det. Problemet alltså. Problemet aka mig själv.
Lite svårt att försöka glömma bort det då jag (faktiskt) träffar och behöver stå ut med mig själv varje dag.
Jag kanske helt enkelt får inse att, hey, jag är ett problem men problem har väl också sin charm, eller?

Well, jag kommer nog på något sätt. Jag är ju faktiskt ett ganska smart problem om jag får säga det själv.

Allt jag skriver i min blogg är inte seriöst. Väldigt mycket är faktiskt rätt så oseriöst. Jag gillar att flippa ur ibland och bara skriva det som jag tycker för stunden.
Sedan skriver jag bara för att folk ska veta att jag lever och för att jag ska slippa förklara en massa saker. Och så får de tolka det hur dom vill.
Men om mina närmaste saker skriver jag så klart inte. I alla fall inte ordagrant. Vad är grejen med att fläka ut sig själv på internet? Bekräftelse eller uppmärksamhet, det är klart, men jag menar, vem bryr sig?
Vissa saker kan jag väl så här i efterhand tycka var lite onödiga att skriva. Men om man ska tänka så vaje gång man vill skriva någonting hade det ju till slut inte blivit något skrivet alls.
Man tolkar allting olika och jag kan helt enkelt inte ta hänsyn till allas tolkningar.

Som till exempel en besatthet. Vad är en besatthet för mig?
Vissa som läser om mina "besattheter" kan få för sig att jag är seriös, att jag verkligen gillar dem, att jag är typ kär.
Medans mina nära vänner vet att en besatthet för Sara är en kul grej. Det är ett skämt, hon är inte allvarlig. Jag menar..Skulle jag vara besatt i personer på riktigt då eller? Visst, jag är konstig, men nä. Lite distans har jag ändå.

Sedan hände det som hände. Men det som hände har ingenting med min blogg att göra. För min blogg är liksom ingen dagbok. Det är en blogg. Oseriös och allt där till. Det har ingenting att göra med någon fånig besatthet.

Det kan vara svårt att förstå, men det finns flera sidor av oss alla. Vissa mer eller mindre seriösa.
Det är svårt det där. Vara personlig på ett bra sätt.

Jag hoppas att du kommer förlåta mig någon dag. Nu kommer allt på samma gång och det är jobbigt. Det kommer vara jobbigt ett tag. Men det blir bättre. Man måste tänka så annars kan man lika gärna gräva ner sig med en gång.
Du vet, när den ena faller får man orka för två. Det är jobbigt, men det måste gå.

Snälla, jag orkar inte prata när någon ringer. Jag orkar inte ses.
Det är bra att prata sägs det.
Men jag orkar inte.
Folk vet inte hela sanningen och jag orkar inte berätta.
Det är förjävligt, men gilla läget Sara, du har själv skapat det.
Jag gillar inte läget. Faktum är att jag hatar det mer än något annat just nu.
Fast mest hatar jag nog mig själv.

Well, vad har vi då lärt oss av det här?
Jo, gräset är inte grönare på andra sidan, man kan inte ha kvar kakan och ändå äta upp den och så vidare och så vidare.

Jag har inga naglar kvar. Jag har bitit sönder varenda en. Jag behöver ha ont ett tag nu.

Jag är så jävla nervös, jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag är seriöst spyfärdig, det har jag i och för sig varit hela veckan med ändå.
Dessutom har jag knappt ätit något på 4 dagar så det kan inte finnas mycket att spy upp.
Jag har ingen matlust, ingen lust alls faktiskt. Jag vill bara lägga mig i sängen och hoppas på att allt löser sig.
Ändå plågar jag mig själv med att svara när du ringer, ringa upp och prata.
Och nu ska vi ses. Idag ska vi ses.
Jag vill det. Tror jag. Eller så vill jag bara inte vara ensam.
Du känner mig bäst av alla, jag har aldrig stått så nära en person i hela mitt liv.
Men nu är det mil mellan oss.
Det är bara sjukt. Och det får mig att må illa.
Förra veckan sågs vi varje dag. Efter idag kanske vi aldrig ses mer.
Och jag kommer gråta. Fy fan vad jag kommer att gråta. Jag är så jävla känslosam att någon borde slå mig, någon borde rycka tag i mig och säga att jag måste sluta spela oberoende hela tiden, att jag måste vara känslosam ibland.
Annars blir det så här. Att allt kommer på samma gång.
Men jag är sån. Jag vill inte lasta folk med mina problem, jag lyssnar hellre på deras. Jag klarar mig alltid, det löser sig, intalar jag mig själv och andra.
Så får jag gråta, skrika och sparka när jag kommer hem istället.
Det är så jag gör, det är sån jag är.
Men nu kan jag inte göra det längre, för jag har ingen trygghet kvar.

Jag vet att vi pratade om det en gång. Om vi någonsin skulle göra slut så skulle vi vara vänner. Så nära vänner det bara gick.
Jag vet inte om jag trodde på det ens då.

Det är konstigt vad livet svänger ibland ändå. Det går uppneruppneruppner.
Jag menar förut på jobbet liksom. Jag var sjukt deppig, alltså sjukt deppig.
Nu är det ändå okej. Och jag förstår inte riktigt varför, men what ever tänker jag och lyssnar på lite musik.
När man känslosvallar, så som jag gör, är musik så jävla bra. Jag har inte lyssnat på musik på jag vet inte hur länge, men nu helt plötsligt är jag beroende igen.
Vad vet du om kärleken förän du förgäves hatat den. Det är mitt eget fel vad än som händer med mitt hjärta.
Det sjunger jag och känner mig helt okej.
Det är svårt att inte gråta när jag tänker på oss två nu.
 Jag sjunger jättejätte klychiga låtar och mår bara helt skumt.
Kanske ska testa och knarka också. Bara för sakens skull. Och bara för att jag känner mig så jävla flummig.

Nä..Inget knark. Det räcker med kaffe för min del. Jag blir ju lika påverkad av det.

Och bara så alla vet. Emelie är inte korkad. Hon är sjukt smart och sjukt bra. Och jag tycker verkligen att vi ska tågluffa, vad än alla morsor säger. Jobb? Kunde jag bry mig mindre just nu liksom. Well..Vi tar det en annan dag.

Det är över nu. Och jag som aldrig gillat nostalgi. Gråter nu. Så släck mitt ljus.

Jag bara deppar i den här bloggen. Men jag är rätt så deppig just nu. Vilken fot ska jag stå på, är behovet av trygghet större än behovet av kärlek och så vidare och så vidare.
Ibland känner jag mig så säker på vad jag vill, men jag har så svårt att släppa det, svårt att släppa taget.
Jag vill bara att du ska må bra, men jag vet, det är lite för mycket begärt just nu. Jag kan egentligen inte begära någonting efter allt jag gjort.

Jag vill inte vara ensam bara, jag är så rädd för att bli det. Jag har haft någon i två år och helt plötsligt står jag på egna ben. Två jävligt ostadiga ben.

Jag ringde till Max och han förstod med en gång. Sånt är läskigt.
När jag beklagade mig för Emelie så lät det typ såhär:

Jag: Så nu är jag ensam...
Slem: Va, är du ensam hemma?

Men jag vet att du förstår ändå Slem.
Även min morsa har, utan att jag sagt ett enda ord, räknat ut exakt vad som har hänt och detta redogjorde hon för mig imorse. Alltså jag skojar inte, det var typ detaljerat och sån shit. Hon är synsk.

Det verkar så enkelt vännen. Ändå är det så obergripligt svårt.

Jag står vid ett vägskäl. Ett val som jag måste göra. Det är aldrig lätt vänner, men jag måste göra det här, jag måste bestämma mig.
Jag måste släppa någon, eller så måste jag släppa allting. Jag kanske inte är värd någonting efter allt som har hänt. Folk ska inte vara med mig, dom är värda något bättre.
Att ge någonting tid är inte min grej, jag är som i den reklamen ni vet "Våra kunder är vana vid att det går snabbt" och nu när jag måste lägga band på mig själv, vänta och se, så blir jag helt förvirrad. Det var länge sedan jag var ensam med allt jag tänkte och nu när jag är det så bara snurrar allting.

Jag har en obehaglig känsla i magen och den gör så jag måste kräkas. Kanske.

Well, jag måste sluta älta. Jag gjorde så grymt fel, men gjort är gjort och vem vet, det här kanske leder till något..Annat. Det kanske var bra, vad fan vet jag. Jag vet ingenting just nu.

Jobbar sista veckorna på sas nu i alla fall. Det har varit...En konstig sommar. Jag har lärt mig att vara så grymt social, jag numera kan prata med vem som helst, utan att det blir någon pinsam tystnad. Det är som terapi, jag mår bra av det.
Dessutom är alla så himmla gulliga mot mig, fastän jag är ny och liten. Jag är till och med minst av alla.
Men sen är allt slut och jag har ingen aning om vad jag ska göra. Men det löser sig. Det kan i vilket fall aldrig bli värre än vad det är nu.

Jag tänker aldrig på konsekvenserna. Vad är konsekvenser liksom? Om någon frågar om mina dåliga sidor någon gång, så ska jag skrika impulsiv. För jag har kommit på att det är min sämsta sida och det kanske inte låter så farligt, men fan ta den.
Jag ångrar mig så sjukt mycket, men ändå så funderar jag på om det kanske blev bäst så här. Efter att jag gråtit hela morgonen har jag äntligen försökt ta tag i mig själv, rycka upp mig och försöka fundera ut vad jag vill. Vad jag verkligen vill. Antingen kastar jag mig ut och hoppas på att jag överlever, eller så ångrar jag mig så in i helvete och hoppas på att allt kan bli som vanlig igen. Kan det bli det?
Vi har gjort så mycket tillsammans, betyder det ingenting längre?
Jag vet inte. Jag vet inte jag vet inte jag vet inte.
Men jag sa sanningen i alla fall. Och det är jag så jävla stolt över, jag kan inte ljuga för dig. Ett uppehåll känns både bra och skrämmande. Kan du förlåta mig eller kommer du bara hata mig mera. Du kommer hata mig mer, jag vet det, jag känner dig.
Snälla hata mig inte. Jag älskar dig.

Så här får man bara inte göra. Därför ska jag stoppa det innan det händer, jag litar inte riktigt på mig själv just nu. Slem, ring mig för fan imorgon och kolla så att jag inte gör nåt dumt. Jag kan bara svara ja eller nej iofs..Men ring mig i vilket fall är du gullig.
Det här låter bara som svammel för folk som inte känner mig, men jag ska tala om för er att det är just det det är. Det är svammel. Jag svammlar, får ingen ordning på vad jag tänker, vet inte vad jag gör. Psykfall, lås in mig.

Vem som helst, ring imorgon och se till att jag sköter mig.

Ibland blir man trött. Ibland borde man tänka lite bättre, jag är så jävla impulsiv, slå mig.
I alla fall, när jag hade gett upp, när jag skulle skita i allting, då händer det helt plötsligt. När jag för en gång skull hade bestämt mig för att nu får det vara nog, jag släpper det här, det är bara en "the hard one", översatt en sjuklig besatthet. Men bara på avstånd, intalar jag mig själv, jag har ju pojkvän för fan.
När jag gjort allt det här och tänker fy fan vad skönt, då passar det sig att krypa på knäna och vara trevlig.
Fuck you, skriker huvudet, medans kroppen bara sitter kvar,ler och lyssnar. Jag är vek.

Jag är nästan förbannad.

Sedan tävlade jag med Lucky i helgen och han var så där bra som bara han kan vara. Sedan när jag egentligen vet att han skulle behöva vila, tvingar jag med honom på träning hos Niclas Parmler på tisdagen aka igår. Jag borde slutat hoppa redan efter första hindret, för han är ju trött, jag märker det. Men mitt jävla ego tar över och jag vill visa alla att vi är bäst, för ibland är vi faktiskt det.
Han slänger av mig framför vattengraven, inte en, utan två gånger och det är anledningen till att mitt finger liknar en jävla falukorv i jämförelse med de andra.
När jag hoppar upp andra gången är jag så arg på mig själv att jag bara vill slå Niclas när han säger att "alla måste trilla av ibland, även hästar har en dålig dag".
Så nu får han vila. Det behöver båda han och jag.
Så nu ska jag till Stockholm.

Förlåt för mitt ältande, jag kunde inte låta bli.

Jag är så stolt över mig själv idag. Jag har lyckats ta mig ur besattheten av en person och det är bra, allt blir så mycket bättre då. Man faller snabbt och hårt, upp som en sol och ner som en pannkaka, jag kan rabbla klichéer i evighet, men en sak med klichéer är att de stämmer,det är därför folk använder dem alldeles för ofta. Eller för sällan. Well, ursäkta sidospåret.
Nu är det så att min besatthet ska flytta. Alltså personen ska flytta. Så var det med det, byebye hoppas vi ses säger jag, men egentligen hoppas jag att du försvinner för gott och aldrig mer kommer tillbaka.
Det känns bra nu.
Om jag inte sitter här om två veckor och skriver hur dåligt jag mår över att jag aldrig vågade så ska jag slå nån. Alternativt Gustav ("Han är en sån som man borde slå varje dag").

Jag har jobbat 04.15 varje dag denna veckan utan en. Det är så synd om mig. Dessutom tävlade jag igår och ska tävla idag och det är svårt att vara taggad när jag lika gärna kunnat somna på hästryggen. Men det är smällar man får ta och hästen är i alla fall duktig. Och taggad. Dessutom ska vi debutera 1.30 och det är verkligen skit högt. Jag kommer dö, seriöst. Sen ska jag och Tim äta massamassa godis och spela tv-spel. Jag är den största nörden du sett.