Sara

Hej Ellika.

Du kanske inte vet vem jag är alls. Eller så vet du det. På ett sätt hoppas jag att du vet det, men ärligt talat så tror jag inte att du gör det. Inte vem jag är på riktigt.
Anledningen till att jag skriver det här är att jag inte riktigt klarar av att leva med att du inte vet och att jag aldrig berättade nåt för dig.
Så här är det. Jag och Oscar var tillsammans ungefär ett år innan ni två gjorde slut. Jag vet inte vad han gav dig för anledning till att det faktiskt tog slut mellan er eller om han ens nämnde mig.

Jag och Oscar hade ett förhållande vid sidan om erat och ska jag vara ärlig så visste inte jag att du fanns första halvåret. Jag sa till honom klart och tydligt att jag inte ville göra någonting med honom förrän han hade gjort slut med dig. Och när vi veckan senare sågs igen hemma hos mig så var det precis som att allt var klart och fixat. Att han hade gjort slut med dig.

Jag förstod ju senare att så inte var fallet, men då var det redan kört ändå hur som helst. Jag kunde inte låta bli att vara med honom och han ville vara med mig.
Det var inte förrän under påsk detta året som jag kände att det verkligen fick vara nog. Jag och Oscar hade varit med varrandra i över ett år och han hade ljugit för dig under hela den tiden. Jag förstår inte hur du inte kunde märka något? Alla hans sms på nätterna till mig, alla gånger han var hemma hos mig efter stallet. Jag sov över i eran lägenhet i eran säng tillochmed. Fast det var innan jag visste att du bodde där å andra sidan. Men han visste ju.

Jag kommer ihåg den påskhelgen så väl. Jag hade varit och ridit några hästar nere i ridhuset och tänkte att jag skulle åka förbi Oscars stall och säga hej. Han kramade mig hej, drog mig åt sidan och pussade mig. Sedan öppnas dörren helt plötsligt och där står du. Han låtsas som ingenting och går fram och gör samma sak med dig. Jag vet inte om du såg mig när jag stormade ut ur stallet. Eller när jag kom tillbaka och skrek åt Oscar utanför att han var så jävla feg som inte berättat något för dig. Att han inte vågade välja. Jag menar, jag visste ju att du fanns men så ont det gjorde att få allt rakt upp i ansiktet.

Någon vecka efter det så gjorde ni slut.

Jag antar att han förmodligen var för feg för att säga hela sanningen till dig. På ett sätt förstår jag honom, för det är inte lite illa han gjorde dig. Han kanske gjorde mig illa också, men jag hade iallafall ett val, jag visste ju hela sanningen.

Jag hoppas att du kommit över honom och att du inte tar på dig någon skuld för att det tog slut, det var verkligen inte ditt fel.
Han träffade någon annan och var för feg för att berätta om mig för dig. Hoppas du hittar någon som står upp för dig istället.

Jag är så ledsen för att jag inte sagt något till dig tidigare men jag har inte hittat ditt nummer eller din mail förrän nu.
Oscar sa vid nåt tillfälle att du hatade mig, tillochmed utan att veta allt som hänt. Det här får dig väl antagligen inte att tycka bättre om mig antar jag och det kanske är väldigt själviskt av mig att berätta det här nu, när allt liksom är över. Men jag inbillar mig att sanningen alltid måste fram till sist och vetskapen om att du vet känns bra.
Jag älskar Oscar och han älskar mig. Det känns äkta och bra mestadels. Vi ska förlova oss, flytta ihop och kämpa för det här. Men han älskade aldrig dig på rätt sätt, han kämpade aldrig för dig och jag hoppas att du nästa gång hittar någon som gör det. Du ska inte nöja dig.
Någonstans måste du ju ändå vetat, varför skulle du annars hata mig redan innan, när du inte ens träffat mig?
Lita på känslan och låt aldrig någon lura dig igen.
Förlåt mig.

Jag trodde kanske inte att det skulle vara lätt. Men jag trodde faktiskt att jag skulle klara  det utan att bli så här. Besvikelsen över at jag inte gjorde det, hur jag skäms för mig själv för att jag beter mig som ett svin just nu.

Han älskar mig, säger han.

Avundsjukan, denna jävla avundsjuka och nervositet. Osäkerheten äter upp mig.