Sara

Ja, då satt man här igen. Efter en lång jäkla sommar och saker som inte blev som de skulle utan just bara

Bara blev som de blev.

Oscar är mig närmre nu än aldrig förr. Just kanske för att jag någon gång där i slutet var tvungen att inse att sanningen kommer alltid fram, det måste den. Och då var det inte ens jag som ljög.

Att be någon om sanningen, att våga fråga, är det svåraste jag gjort. Att be någon berätta något som jag vet kommer göra mig så ont.

Samtidigt är det som det är och jag gick in i det här rak i ryggen och kommer ut, något tillbucklad men trots allt utan någon skam, utan klumpen i magen som funnits där efter varje annan sommar.

Jag var varken falsk eller rädd i år. Jag har inte skämts för mig själv en enda gång och det är nog bara jag själv som kan förstå vilket framsteg det är.

Om du vill ha mig så måste du verkligen vilja. För jag klarar mig utan dig, jag lever inte bara för dig. Jag är värd någon som tycker om mig och som visar det.

Det var du som sa det, jag är inte något jag är någon.

Någon som förtjänar bättre än så här.

Någon som älskar dig.

Men nu går jag vidare.