Sara

Det kan låta som en jävligt klychig titel. Men det är bara verkligheten. Hur det var då, hur allt blev som det blev.
Första sommaren med Oscar.

Jag var 18 år och visste inte ett skit om någonting. Jag trodde jag var stor, men jag hade knappt börjat växa.
Det här handlar om när jag växte upp.

Alla säger att gymnasiet är en befrielse, att komma bort från högstadiet som bara varit en plåga, att äntligen få börja om på nytt, skaffa nya vänner, skaffa nytt liv. Jag hatade det. Mest av allt så hatade jag de sista året i gymnasiet. Jag skämdes för mig själv och för att jag inte trivdes och jag slutade försöka, jag ville bara inte synas eller att någon skulle se att jag faktiskt var ensam i min klass. Min ensammhet blev självvald.
Och den gjorde mig faktiskt ingen skada för jag mådde aldrig dåligt över det, jag hade andra vänner och skola blev skola och inget mer. Den här boken handlar om mig, när jag var som mest vilsen.


Studenten. Jag dansade aldrig med min klass vid utspringet i förmiddags, jag gick bara snabbt därifrån. Det var en konstig känsla att se dem kramas och skrika på håll, gemenskapen jag aldrig varit en del av kändes så fruktansvärt långt borta. Det känns inte som att jag kommer minnas en enda av dem imorgon, än mindre sakna någon. Sedan såg jag Rebecca och Zofias klass springa ut och allting kändes ändå fint, att gymnasiet betytt i alla fall någonting, två nya, fina vänner att älska och minnas.