Sara

Hej.
Det har gått ett år sedan sist. På den tiden jag fortfarande hoppades och ville så fruktansvärt mycket att allting bara låste sig, så klart.
Jag skrev en del då, om att vara snurrig och förvirrad, om att inte klara av att samla ihop sig själv när man var tvungen.
Jag trodde jag var stadig då, men sanningen att säga var jag nog rätt långt bort från det.
För nu vet jag skillnaden, hur jag var då och mot hur jag faktiskt är nu.
Jag säger inte att det är perfekt, det vill jag inte eller att det ska vara.
Men jag kan hantera det.

Jag är säker nu.
Se4dan kan han fortfarande få mig ur balans, men jag vet om det.
Dessutom älskar jag att vara med honom.
Fast mest älskar jag att han vill vara med mig.

Sedan tvivlar jag på det här, varenda jävla dag.
Men jag flippar inte ur, jag tar det lugnt och jag kan faktiskt vänta.
Vänta på något som jag inte har nån aning om.

Det är ett lugn jag aldrig haft förut, en känsla av att det här är rätt, jag behöver inte oroa och noja längre.
För så är det ju, att känslan alltid alltid har stämt för mig, att när det inte känts bra så har det ju inte heller blivit bra.
Det känns bra nu.
Och det, om något, gör mig rädd.