Sara

Jag har lite kaos just nu, jag vet inte riktigt hur mycket jag vill skriva om det.
För när jag tänker efter har jag ju aldrig varit särskilt personlig här, jag har ju mest skrivit en massa saker som ingen förstår.
Allt det andra finns samlat i gamla word-dokument och skulle kanske inte passa här alls.
Men jag lovar, att någon dag ska jag klara det, när jag är redo för..ja..Världen.
Den kommer ju aldrig riktigt bli redo för mig, det har jag ju förstått ett tag.

Med risk för att såra folk.
Jag klarar inte av att göra det.

Därför får de där texterna ligga kvar i det där hemliga dokumentet tills de inte kan röra mig längre.
Då ska ni få veta.
Och ni kommer skratta med mig
Åt mig
Gråta och vilja slå mig
Gråta och vilja krama mig
Hata mig
Älska mig

För jag är ett stort kaos egentligen men det vet ju ingen annan om, för jag vill inte ha det så.
Det kan få kaosa hur mycket det vill inne i mig, men jag tänker inte såra folk för det.
Men den dagen det inte rör mig längre så vill jag inget annat än att ni ska veta.
Och det kanske är imorgon
Eller om hundra år

Vi ska ju alla bli något stort någon gång
Och tills den dagen
Snälla
Älska mig ändå

Det har varit två helt sjuka utekvällar det senaste och jag börjar fundera på att sluta dricka alkohol helt.
Inte för att jag blivit för full eller något sånt utan mest för att det räcker med urflippade saker för ett litet tag.
När vi förra helgen packade in oss i en liten bil med en bakfull chafför och hela vägen ner till skåne framför oss tänkte jag att det var längesedan jag faktiskt gjorde något. Något annat, något annorlunda liksom.
Och annorlunda, ja, det var väl det minsta det blev.

När jag dagen efter vaknade upp i en bil med åkrar på båda sidorna och en galen man stirrandes in genom rutan visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Nu i efterhand skrattar jag.
Vi lämnade skåne, inklämda i världens minsta baksäte och två strumpor fladdrandes ut från rutan.
Blir foten blöt blir strumpan blöt.

När jag väl hemma i Göteborg går ut för andra gången på kort tid så slutar allt i någon konstig efterfest hos Nakenmannen som, hör och häpna, var naken igen.
Hugo skäller på en norrman som vill åka med i vår taxi utan att betala.
Det kostar att ha efterfest, skriker Hugo och norrmannen skyndar fort iväg.
För visst kostar det att ligga på topp.
Ni vet, jag behöver isoleringen utanför stan, jag varken kan eller vill vara med på allt hela tiden. Fast sånt förstår jag alltid alldeles försent.

Jag har skrivit på det här nu i en vecka men har aldrig blivit klar innan det hänt något som gjort att jag måste gå.
Jag är för upptagen helt enkelt.
Med ja,typ livet.
Det blev inte mer än så här.