Sara

Du ville inte be mig vänta.
Eller var det bara en dålig ursäkt, var det bara för att du ville att jag skulle gå, släppa taget.
För vet du vad? Det blir precis tvärtom.

Att du inte förstår att jag snart väntat i tre år utan att du har behövt be mig.
Jag har väntat, till och med när jag faktiskt förstått att du inte velat ha mig.
Ibland har jag väntat endast för att få upprättelse för mig själv, för att jag har vetat att jag kan få dig att tycka om mig, bara du ger mig en chans.
Men mest bara för att jag tyckt du varit värd att väntas på.

Och nu säger du att du inte vill be mig vänta.
Att du inte förstår att du inte behöver be mig om det.
Det blir så ändå.
Jag kanske säger att jag inte bryr mig.

Man väntar inte i två år om man inte bryr sig.

Du ville inte be mig vänta.
Det hade inte varit lika ironiskt om du sagt samma sak då.
Det är försent nu.
Det finns för mycket av dig i mig.