natt på ll

Det gick fem år. Och jag är fortfarande kvar. Ser så mycket i mig själv i den jag var då, men ändå inte riktigt är nu. Jag levde på impuls. Tyckte att det var okej att vara någon som egentligen inte var jag, fast det kanske det var jag. Då.
 
Tycker att jag spelade över så mycket i det jag skrev förr. Det var alltid tvunget till att vara roligt, vara bra. Men inte jag. Jag har aldrig varit den som spelar över. Egentligen.
 
Jag hatar fortfarande alla flyg ibland. Men jag skulle aldrig skriva om det, inte på det sättet. Jag skulle nog heller aldrig åka till Kina på impuls längre. Har man förlorat ett äventyr eller vunnit en trygghet?
 
Jag är mycket säkrare i mig nu. Det stämmer som folk säger, du blir äldre, du blir tryggare. Eller snarare, du orkar inte bry dig. Vill bara att planet ska lyfta på tid. Men själv stå kvar på marken.
 
Kanske tappar man gnistan. Kanske tittar man bakåt och inte framåt, saknar det som var, är rädd för det som komma ska. Jag har så svårt att sätta ord på oron som hela tiden finns hos mig, den har liksom vuxit fast, blivit en del, jag har vant mig. Som man säger, lärt sig leva med skiten.

Utkast: Juli 1, 2010

Jag är rädd för det här. Säg att du älskar mig, men jag tror dig ändå inte. Hur ska jag kunna vänja mig vid sanning när det enda jag fått höra varit lögn. Tre år av lögn och några veckor av kanske sanning, vad vet jag. Hur ska jag kunna veta? Rör mig, se mig, älska mig, men inte så här. Jag är och kommer alltid att vara den som du bytte, du sa vänta och jag väntade. När du säger att du äger mig så vet du inte hur rätt du har, du äger varje liten del av min vilja, frihet och självständighet. 

Jag älskar dig men jag hatar hur jag själv är med dig, hur jag beter mig, det är inte sån jag är inte sån jag vill vara. Måste ha lite konturer och trygghet, annars orkar jag inte, det tar lite av mig hela tiden.   

Alltid jag som orkar, jag blir aldrig arg, jag står ut med allt. Det kallas inte tålamod, bara blåögdhet och naivitet. Jag gör allt för dig och du vet det.
Och jag vet det.
Jag är smärtsamt medveten om det mesta.

Jag är bara lite rädd. Och vill be dig lova att du aldrig aldrig aldrig sårar mig igen, men det skulle inte hjälpa, jag tror ju inte på svaret.