Sara

Det finns en skillnad i hans blick denna gången, den ser snäll och lite road ut. Jag förstår ingenting. Hans blick brukar vara svart och död, jag blir genast misstänksam. Har jag gjort något fel eller vad är det som är roligt i den här situationen? I bakgrunden hörs ljudet av en fotbollsmatch på tvn, allt känns hemtrevligt på något sätt och jag är förvirrad. Han försvinner runt hörnet utan att säga någonting så jag frågar

"Får jag komma in?"

Tystnad. Ljudet från tvn försvinner. Från vardagsrummet svarar han:

"Har du följt reglerna?"

Jag är halvvägs över listen i hallen när han kommer tillbaka och jag drar snabbt tillbaka min fot.

"Nej.."

"Gör det då."

Jag börjar klä av mig, hur kunde jag tro att en snäll blick och en fotbollsmatch på tvn skulle ändra på något. Tar av mig mina jeansshorts. Tar av mig min röda topp och har ingenting på mig under, tänkte att han kanske skulle gilla det men han är tyst. Hans ögon är fortfarande snälla, tycker han synd om mig? Jag blir räddare nu än när dom är svarta och döda, vem är han idag? 

"Om du kommer till mig idag så blir det bara en avsugning och sen får du gå hem. Jag är helt förstörd."

 

Fy fan för honom, vad fan vet han om att vara helt förstörd? Jag sitter hemma i soffan med Oscar och dricker vin, kollar på nånting på TV men jag vet inte vad. Det enda jag vet är att jag måste bli full så att jag klarar av att åka till Fredrik, så att jag klarar av förnedringen utan att gå sönder mer. Det är helt sjukt att jag inte ser det som ett alternativ att stanna hemma och skita i honom, att jag ska dit till varje jävla pris.

 

"Om du är snäll så kanske jag låter dig få komma också."

 

Och full blir jag. Säger till Oscar att "Jag går och träffar Lisa en sväng på stan, blir nog inte så sen!"

 

Ute är det varmt och sol, jag har korta jeansshorts och ett rött linne utan BH under, det borde han väl gilla? Tar vagnen in till stan och hoppar av vid Valand. Fan jag är inte tillräckligt full för det här tänker jag och går in och beställer ett glas vin på första bästa ställe, tar med det till toaletten och halsar. Undra hur dåligt jag kommer må efter ikväll. Vad kommer han vilja att jag gör, kommer han slå mig igen?

 

Minns inte hur jag tar mig fram till hans port men plötsligt är jag där igen. Den jävla porten, tänk om jag vetat att jag skulle sitta där gråtandes tre dagar från nu och allt som en gång varit jag finns inte mer. Men eftersom jag fortfarande lever, eftersom jag fortfarande hoppas, så ringer jag på hans klocka och blir insläppt en sista gång.

Jag lever 2 meter över marken och snart kommer jag krascha igen. Jag vet det, det är oundvikligt. Jag vet ingenting just nu förutom att jag är desperat, jag känner så mycket men jag vet inte vad. Jag vet inte vart jag ska göra av alla känslor, de får inte utlopp nånstans just nu och det gör mig galen. Vad vill jag? Vad känner jag egentligen och för vem? För jag vet exakt hur jag kommer agera, jag kommer vara impulsiv och göra något galet snart igen, för jag kan verkligen inte hantera situationen som den är just nu. Alla tycker jag är konstig och jag förstår det, jag ÄR konstig just nu.

 

Jag har fått för mig att det är Christian som är svaret på alla mina problem, jag känner för mycket för honom, det är inte rimligt. Han är ju egentligen ingen för mig.

En dag ska jag orka skriva ner allt som du gjort mot mig.

En dag ska jag leva igen.

En dag ska jag sluta leta.

 

Efter det som var mitt liv, hon som ligger kvar på golvet bredvid din säng.

 

Du skadade mig, du förstörde mig.

 

Men en dag ska alla få veta.

För första gången på länge blir jag faktiskt arg på Fredrik. Vad har han för rätt att vara elak mot mig när det enda jag gjorde var att ställa en enkel fråga? Så jag svarar honom att:

 

"Oj ok det var verkligen inget illa menat.."

 

För hur sjukt allt än är så vill jag ju inte honom något illa, han förtjänar ingenting av mig egentligen men ändå vill jag ge honom allt. Därför bryter jag nästan ihop när han skriver:

 

"Haha, det är lugnt men du ska veta din plats!"

 

Jag är en sån liten människa, jag är värdelös. Min plats är på Fredriks golv. Han får inte göra så här mot mig, jag börjar långsamt inse det. Detta är början på slutet. 

 

"Bara så du vet, jag vet min plats och jag frågar dig inte saker för att vara elak. Du har ett fett psykologiskt övertag över mig just nu som jag försöker hantera så gott jag kan...Dvs kanske inte alltid så bra, men jag försöker.."

 

Han svarar inte på det. 

 

 

Varför gör jag såhär mot mig själv? tänker jag för hundrade gången i ordningen, när Fredrik skriver till mig. Det enda jag skrev var:

 

"Vad är det du har så fullt upp med denna veckan då?" 

 

Till svar får jag:

"Kom precis tillbaka till stan. Lämna in bilen idag, flytthjälp torsdag och lördag och sen har jag faktiskt andra vänner med som vill göra saker"

 

Sen direkt efter skriver han igen:

"Inte för att jag behöver förklara mig för dig men nu vet du iaf"

 

Jag stirrar på skärmen och ångesten slår över bröstet, han hatar mig. 

Usch ska jag hinna tvätta håret? Det är fortfarande plattat sen i onsdags, samma hår som Fredrik drog i. Kanske till och med finns sperma kvar på mig någonstans. Ja ja, jag fick ju iallafall sova på kanten av sängen denna gången, inget täcke visserligen men ändå. 

 

Jag plattar det igen, finns inget att förlora. Ett rosa linne, ett par svarta byxor. Det ösregnar ute, jag som är så vidskeplig tänker att vädret är konstigt. Det ösregnar när jag ska träffa Christian men det var så vackert och fint i onsdags när jag var hos Fredrik. Det kan inte stämma, att Fredrik är sol och Christian regn. 

 

När vagnen kommer till Valand håller det upp, tillräckligt för att jag ska ta mig in till Lilla London. Fy fan, det finns inga bra minnen ifrån den här krogen, kan inte förstå att vi valde detta stället. Kanske är detta första gången det kommer hända något bra här? Tittar mig runt men ser honom ingenstans, bara halvfulla medelålders par, några alkisar i baren. Hör en bekant röst på gatan, den lugnaste och tryggaste rösten jag vet. Tydlig göteborska, lite nervös. Han är rätt lång, tänker jag när han kommer mot mig, lite lockigt hår med snälla ögon

Det finns inget ont i denna man. 

 

"Heeeej åh vad kul att se dig Christian!" 

 Vi kramas och jag suger åt mig all närhet Fredrik aldrig gav mig. Jag kommer kväva honom, jag kommer kräva för mycket, jag vet det men jag kan inte sluta. Jag är på så mycket känslomässigt minus att jag behöver honom för att överleva. 

 

Vi sätter oss ute under skydd, det ösregnar verkligen nu. Barkillen får komma och tömma vatten från markisen och det skvätter på Christian som sitter längst ut.

"Asså du kan hoppa närmre mig om det regnar på dig?" säger jag, som ju längre inte har någon skam i kroppen. 

"Nej men det är ingen fara" svarar han. Men han ler och tittar på mig snällt när han säger det. Det finns inget ont i denna man. 

 

Vi pratar om jobb och jag märker att han har väldigt svårt för att möta min blick. Han har svarta byxor på sig och rutiga finstrumpor, åh herregud, han har klätt upp sig. Kanske faller jag för honom redan här, mitt hjärta kräver så lite, det räcker med att någon gjort sig fin för att träffa mig. Tänk vad förstörd jag blivit.  

 

Senare på kvällen sitter vi under samma filt.

 

"Jag var brevbärare en gång i tiden, körde massa post i hindås och så. Spelade fotboll i rävlanda när jag bodde där. Ett litet hus i rävlanda skulle jag kunna tänka mig i framtiden ändå. Du vet att på nya jobbet går det bra nu också, det är mycket nytt nu men jag tror det blir bra sen"

 

Jag tittar på honom när han pratar, han flackar med blicken och pratar mycket, pratar fort. Är han nervös? Varför är han nervös? 

 

"Vill du inte ha en relation eller så?" frågar jag

"Jo men det är klart att det hade varit mysigt att ha någon att liksom...dela vardagen med. Någon att tvätta med, att laga mat ihop och sådana saker" svarar han och jag klarar nästan inte av att höra mer, jag är inte värd honom. Om jag nånsin skulle få honom, så är jag inte värd det. Jag är Fredriks slampa som inte är värd mer än att sova på ett golv. 

 

Efter en stund får han blodsockerfall och vi får springa till kebaben på andra sidan gatan. Jag tittar på honom och frågar:

 

"Vad tänkte du egentligen skulle hända denna kvällen?" 

 

Och han svarar på sitt alltid lika snälla sätt att:

"Näee jag tänkte nog inget alls egentligen bara att det skulle vara en trevlig kväll"

 

Jag följer honom till bussen och på nåt sätt kysser vi varandra. Var det meningen? Bussen kommer och jag tänker snabbt innan jag säger:

 

"Ska jag följa med dig? Jag följer med dig!"

 

Åh förlåt Christian, jag älskar dig av helt fel anledning. Men jag behöver dig just nu för att överleva. 

 

Så vi hoppar på bussen, sätter oss längst bak och jag håller honom hårt i handen. Tänker aldrig släppa taget. 

 

"Va fan jag kan inte betala med telefonen Christian, helvete jag får tjuvåka"

 

"Nej men det kan du inte göra! Tänk om du åker fast? Du måste försöka igen, det blir ju jättejobbigt annars"

 

Jag tittar upp för att se om han är seriös. Han tittar ner på mig med sina snälla, varma ögon. Hans blick är lite svår att tolka, men jag kan ändå se att han är allvarlig, att han känner ansvar för mig. Det är nu jag börjar känna av de 10 år som skiljer oss, 10 år och en 12 årig dotter. Han behandlar mig som ett barn och jag orkar inte kämpa emot, det är så skönt att känna sig liten och trygg. Skillnaden mot Fredrik kunde inte varit större, två extrema ytterligheter. Jag har aldrig sagt att jag är lagom. 

 

En blond tjej med sminket liggandes under ögonen och fylla i blicken hoppar på bussen. Går direkt fram till Christian och jag hinner tänka att Oj nu blir det stelt innan hon med släpig röst säger:

 

"Nej men hej Christian!" 

Och Christian släpper min hand. 

"Hej du! Vad kul att se dig!"

 

Vem fan är hon? 

 

"Är det här din nya tjej eller?" 

Båda tittar på mig och i en sekund funderar jag innan jag skrattar och svarar:

"Nej, en jobbarkompis bara. Men vi kan ju hälsa ändå!" ler jag och räcker fram handen för att hälsa. Alltid så mån om att aldrig skapa problem för andra, problemen är mina att bära. 

 

"Jag pratade med Alma förut, det var visst ridskola och så imorgon sa hon" säger tjejen till Christian. 

 

Nu är han uppenbart obekväm men han har släppt min hand och jag orkar inte underlätta för honom längre. Resten av resan sitter jag med mobilen. 

 

Det är inte långt till Mölnlycke men der känns som en evighet. Tillslut hoppar vi av mitt i centrum och nu är det jag börjar tvivla.  

 

"Där bor Alma där borta! Och åt detta hållet bor jag!" 

 

Jag börjar förstå att han faktiskt är ganska berusad och när han börjar rabbla upp en massa gatunamn i Hindås funderar jag på om detta egentligen är fruktansvärt själviskt av mig. Jo det är det. Han är full och jag är tom. 

 

Han bor högst upp i en trevåningslägenhet. Det står skor utanför dörren, som om en riktig familj bodde här. Vilket det faktiskt gör, får jag påminna mig själv om. Han öppnar dörren till en stor och luftig lägenhet, en grå soffa med röda kuddar, ett litet rum med en våningsäng. 

 

Jag skulle kunna bo här tänker jag. 

 

Christian tittar på mig där jag sitter på sängen och jag tycker synd om honom som inte vet vem jag egentligen är. Åh snälla var naiv och håll om mig iallafall en natt, låt mig vara någon bara en liten stund. 

 

Han håller om mig hårt hela natten. Håller min hand, flätar in sina ben i mina, låter mig vila på hans bröst. Han till och med kysser mig i nacken. Jag får sova i sängen, jag får sova där hela natten.

 

På morgon frågar jag det första jag gör att:

"Vill du att jag ska gå nu?"

Och han drar mig till sig och säger: 

"Vad menar du? Du får aldrig gå härifrån nu, vi ska mysa hela dagen." 

 

Och så lägger han sitt huvud i min nacke och jag tänker att det här är det finaste jag någonsin varit med om

 

"Du är den snällaste människan jag träffat Christian" 

Han kysser mig i nacken och svarar 

"Sötnöt" 

 

Tack för att du hjälpte mig överleva, förlåt för det jag dödade hos dig. 

 

 Det finns ingen ont i denna mannen.

 

Det är Thereses möhippa och jag sitter på en toalett och halsar billigt vin ur en pappförpackning. Snälla låt mig bli full så att jag slipper känna, låt mig bli full så att jag kan bli glad. Åh det är en kärlekens dag men just nu hatar jag den. Tack Fredrik för att du förstört mig, gjort mig känslokall, fått mig att känna allt. Allt jag inte vill.

 

Jag måste gå ut till de andra, jag är experten på att låtsas. Detta är mitt val, min ångest att bära.

 

Senare på kvällen kan jag inte låta bli, det är så fel men jag vill bara känna, känna mer, känna nåt. Jag skriver till Fredrik att:

 

"Hej! Jag måste bara berätta att jag gjorde ett personlighetstest med typ 300 frågor till ett jobb och det som stack ut ordentligt var att jag var så lydig. Tänkte att jag borde tacka dig för det ;)" 

 

Får ont i magen nästan direkt. Vem är jag? 

 

Han svarar att:

 

"Det borde vi ta och testa mer.."

 

"Haha va?" Skriver jag, han ville inte träffa mig mer, varför gör han så här mot mig, varför gör jag såhär mot mig själv. 

 

"Haha det var inget" 

 

"Okeeeej.."

 

Sen kommer det, det gör ont men jag känner iallafall något igen när han skriver:

 

"Så länge du inte kan lära dig skilja på sex och känslor kommer inget hända"

 

Jag har två val nu, jag kan skydda mig själv, jag kan låta detta bli en historia, låta mig själv läka. Självklart gör jag inte det, jag lever en meter över marken, jag är förstörd. 

 

"Asså jag menade inte att jag hade känslor, jag menade att jag är känslosam. Men om det är samma sak för dig så kommer inget hända nej :) " 

 

"Ok då kan du få komma hit och suga av mig nån dag om du ber snällt" 

 

Det är hopplöst, jag är destruktiv. Jag tittar på mina vänner runt bordet, de skulle bara veta vad jag gör mot mig själv. Therese hade blivit arg, hatat Fredrik på ett sätt jag aldrig kunnat förstå, sagt att "Sara va fan du måste skita i honom nu, du måste sluta!". Anna hade försökt förstå, undrat varför han blivit som han blivit. Aldrig dömt. 

 

Istället får jag ett infall, som att jag måste hitta en motpol till allt som Fredrik är. Jag letar upp numret till den snällaste människan jag vet. Smsar Christian att:

 

"Hej! Ville bara skriva till dig och säga att jag kommer sakna dig så mycket på jobbet! Du är ju helt klart en av de bästa personerna som jobbat hos oss och jag tycker det är så tråkigt att du slutat. Men jag tar gärna en AW eller nåt sånt framöver om du vill :) kram Sara" 

 

Detta är början på en annan historia som kommer kännas mer än allt, jag tror jag vet det redan innan jag trycker på skicka. Åh dumma stora hjärta, gör mig känslokall igen, gör mig lycklig. 

Jag tar min väska och går, hör hur de andra pratar bakom mig men lyssnar inte. Kommer han stå kvar bakom hörnet? Det är en fredagsnatt på Avenyn och folk står överallt, fulla och gapiga trots att natten borde vara över för längesen. Eller borde den det? Jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker så istället slutar jag tänka. Jag faller mer och mer, jag faller ner. 

 

Han står med ryggen vänd mot mig, hans vita skjorta, hans kammade hår. Är han kortare än mig? Vem är han? 

 

"Vad snabbt du kom?" säger han när han ser mig. 

"Kände inte att jag hade så mycket att vänta på..?" svarar jag. 

"Ska vi ta vagnen eller taxi?" frågar han stressat och irriterat, men jag har slutat tänka så säger bara:

"Vi kan väl promenera?" Och tar hans hand.

"Vi tar taxi." Säger han och rycker åt sig handen snabbt och jag förstår fortfarande inte. 

 

En arm i hans arm och jag småspringer med honom över gatan, allt går så fort, kanske är det därför jag inte känner av stämningen förrän i taxin. Fredrik sätter sig längst bak, långt ute på högra sidan. När jag hoppar in efter honom sätter jag mig i mitten, så säker på att han kommer kyssa mig, krama mig, hålla om mig nu när ingen ser. Efter 5 sekunders stel taxiresa flyttar jag mig tillbaka mot mitten, vad är det egentligen som händer? Han sitter vid sidan om mig, men bryr sig inte alls. Han pratar otåligt med taxichauffören om vilken väg vi ska ta och jag säger:

"Här gick ju jag på universitetet!" 

Inget svar. 

Vi hoppar av mitt i Haga, här har jag bara bra minnen ifrån. Min uppväxt, mina tonår och nu Fredrik. Han går snabbt framför mig och jag förstår inte vad som händer. 

 

Men det finns ingen att förstå, jag lever igen och jag älskar det.

Det är årets första sommardag och jag surar lite på mig själv över att jag fortfarande inte köpt några solglasögon. Samma sak varje år, innan jag hinner fixa ett par är det augusti och allt är försent.

 

Men det spelar ingen roll idag, eller rättare sagt, efter idag kommer ingenting spela så stor roll längre.

 

På spårvagnen in till stan känner jag efter, är jag nervös? Jag brukar ha en sjuk förmåga att känna på mig hur en kväll kommer bli, men just idag känner jag ingenting. Det gör mig lugn, att inte ha några förväntningar eller anledningar till att spåra ut. Jag kanske inte ens kommer behöva dricka särskilt mycket idag? Jag kanske till och med kommer kunna må rätt bra imorgon?

 

Spårvagnen stannar vid Berzeeliigatan, Göteborg är en vacker stad idag, en vacker stad som lovar skydd mot allt ont. Men sen så har jag ju alltid varit lättlurad också. Visa mig något vackert och jag tror det är konstant, allt är inte guld som glimmar, jag kommer bli smärtsamt medveten om det en dag. Men just nu är jag fortfarande sorgligt naiv.

 

Klockan är 16.30, jag är rätt tidig. Kollar på Facebook om någon är framme än, men det verkat dött. Jag hoppar av vagnen vid Brunnsparken och känner mig lite obekväm i mina kläder: vita byxor, vit spetstopp, rosa loafers och plattat hår. Vem är jag? Usch alldeles för filosofisk fråga just nu, jag behöver nog bara ta ett glas vin.  

 

Tar vägen genom Nordstan och funderar på vad jag ska göra medans jag väntar. Ta ett glas ensam nånstans? Nej på nåt sätt känns det ledsamt. Men jag vill ju verkligen inte vara först på AW:n, då sätter jag mig hellre på centralen och väntar. Undra vilka som kommer ikväll, under vilka jag eventuellt kommer göra bort mig för denna gången. Undra om Fredrik kommer? Slår bort den tanken, herregud, han är 40år och singel, det måste liksom vara nåt fel på honom. Åh om jag bara visste just då, hade jag gjort något annorlunda?

 

Skickat ett mess till Katten "Jobbar du idag?"

"Ja men jag tänkte gå strax :)"

"Åh vill du mötas en stund? Jag är på centralen, nedanför ditt kontor!"

 Vi möts i solen och dricker vin.

 Jag säger till Katten att:

"Fy jag hatar verkligen att jag är så känslig, jag kan liksom inte sortera ibland. Tar liksom in allt. Och om något ska vara kul, så måste det vara JÄTTEKUL för annars blir jag besviken. Vill liksom ha ut det mesta av allt, leva så mycket som möjligt, fast inte alltid på ett bra sätt?"

"Mm jag tror vi är väldigt lika där."

"Ja men jag kan också bli helt sjukt ledsen, typ om jag ser ett överkört djur på gatan när jag kör bil, då måste jag liksom stänga av och trycka bort för att kunna fortsätta. Jag hade aldrig klarat av och leva om jag skulle tillåta mig att bli ledsen för allt."

 

För sådan är min verklighet. Jag känner för mycket, för stort och för ofta. Men jag kan också göra mig onåbar. Superkraft eller inte, det är i alla fall den som kommer hjälpa mig att överleva senare. Men det vet jag inget om än.

 

Senare på kvällen åker jag en hållplats för långt med vagnen, jag är så sjukt glad i allt, jag älskar alla och känslorna svämmar över. Jag hittar mina arbetskamrater i kön in till grindstugan, fy fan va de är fina. Vi pratar högt och lågt och jag är sådär alldeles för mycket som bara jag kan vara. Det är egentligen ingen fara i sig, men kontrasten emot den jag vanligtvis är gör nog folk lite förvirrade. Vi hittar ett bord på uteserveringen, precis vid ingången. Det är årets första sommarkväll och folk trivs, det finns ingenting jag gillar lika mycket som när människor mår bra. Det är som en drog för mig som är så lättpåverkad av andras känslor. Det är nåt liveband som spelar gamla låtar längre bord och jag har alltid älskat lukten av rök. Lite ironiskt ändå eftersom röklukt påminner om min mamma och hur rädd jag var för att hon skulle dö i lungcancer precis som mormor. Vad är det för jävla sätt egentligen, tänker jag, att säga till sitt barn att "Börja aldrig röka för det gjorde mormor och hon dog i lungcancer" för att sedan själv gå ut och ta en cigg? Jag undrar hur mycket av min senare dödsångest som grundades där, undra om det är därför jag inte klarar av att se döda djur på vägen.   

 

I vilket fall som helst så är det kanske nu jag gör kvällen första stora misstag.

 

Fredrik kommer förbi vårt bord, han har varit här rätt länge, suttit med kollegor från en annan avdelning och jag kan se att han är rätt berusad. Han har en vit skjorta på sig, håret kammat åt sidan. Behärskat och propert som vanligt. Men han är dimmig i blicken när han kommer fram och kramar mig bakifrån, luktar öl och rakvatten. Jag, som inte har några spärrar kvar just då säger att:

 

"Asså förlåt för att jag ringde dig på jobbet förra helgen, jag skäms..."

"Äsch skit i det vi pratar inte om det, glöm det."

"Men asså vad skrev jag då, jag har raderat allt?"

 

Men jag vet exakt vad jag skrev. Jag skrev "Du är fin Freddan <3 <3 <3". Men vill att han ska ta upp det, vill se om han skäms, vill bara ha ett tecken. Och jag själv skäms inte det minsta.

 

"Det är ingen fara, jag blev bara smickrad." 

 

Kvällen går och jag glömmer bort honom ett tag. Eller huvudet fokuserar på annat, men kroppen vet exakt vart han är, vet exakt hur han rör sig och när. En hand på bordet, ett skratt åt något, ett samtal med Sofia. Jag tar in allt. Sedan hamnar vi bredvid varandra ett tag och han säger att

 

"Om jag skulle rekommendera någon till ett HR-jobb, så skulle det verkligen vara du"

 

"Ha ha okej..varför det?"

 

"Jo men du bryr dig verkligen om folk. På riktigt. Det är ju en väldigt fin egenskap."

 

 Vill  inte visa hur smickrad jag blir så jag svarar:

 

"Ja asså jag har faktiskt redan fått ett erbjudande om ett nytt jobb. Fast jag är så sjukt osäker på om jag kommer ta det, jag känner liksom att det inte riktigt passar mig, att jag inte kan tillräckligt? Jag vet ju att jag är duktig och jag vet ju att jag gör bra ifrån mig, men det var bara en konstig känsla jag fick.."

 

"Fast du får verkligen inte tänka så Sara, du måste tänka att du är bra. Tro på dig själv, det är ingen idé att gå runt och tvivla på sådana saker, du är ju bra, du måste tro på att du är bra! Det är det viktigaste av allt, du kan inte bara hålla på och tvivla liksom, du är duktig."

 

Jag blir lite irriterad, va fan vet han om mig egentligen? Han kanske försöker peppa mig, inte vet jag, men jag vet att mitt värde inte ligger i att han tycker att jag är bra. Och om han nu tycker att jag är så himla bra, varför har han aldrig visa mig det förut? Åh om jag bara insåg vad han gjorde, hade jag stoppat redan här? Istället snäser jag:

"Alltså Fredrik, jag vet att jag är bra? Du behöver verkligen inte förklara det för mig."

 

"Jaja du kan ju lyssna om du vill, jag bryr mig inte."

 

En känsla av att jag gjort fel, sagt fel slår mig i magen och jag agerar på impuls för fösta gången på flera år. Jag tar hans hand. Han tar inte bort sin.

 

"Ja men förlåt Fredrik, det var jättesnällt sagt. Jag tror också att jag måste våga chansa lite mer."

 

Jag rör min tumme upp och ner för hans handrygg, tänker Vad gör jag? Sedan släpper vi varandra, som om inget hade hänt. Men allting som nånsin skulle kunna hända tog sin start just där, tänk om jag kunnat förstå just då, hade jag agerat annorlunda? Jag tittar på honom där han sitter mittemot mig, han pratar med Sofia om något som verkar allvarligt, de lutar sig lite framåt och nedåt när de diskuterar lågt. Det är så svårt att sätta fingret på Sofia, hon har brunt rakt hår i en fin frisyr, men det ser verkligen ut som en peruk. Samma sak med hennes tänder, det är som att de egentligen inte tillhör hennes ansikte, lite för stora, lite för raka. Hon är vacker, men det är något som inte stämmer. Undra om de har legat någon gång, tänker jag, det är nog inte helt omöjligt ändå. Sofia är ju en sån som alla verkar vilja ha i säng, dessutom är hon så jävla smart. Hur gammal kan hon vara egentligen? Snart 40? Jo men hon är ju verkligen en bättre match med Fredrik än vad jag är. Kanske låg de med varandra den där kvällen för ett år sedan som spårade ur? När vi tre var sist kvar på krogen och alla hånglade med varandra. Jag hånglade med Sofia, jag hånglade med Fredrik och de hånglade med varandra. Åh det gör ont i mig när jag tänker på hur de hånglade, hur full jag var och hur ledsen jag blev. Att jag låste in mig på toaletten och sen sprang därifrån. Inte ett av de mognaste kvällarna i mitt liv, men det är sådan jag är, sådan jag blir, när känslorna tar över och jag vägrar skämmas för det. Jag vet att jag är bra, ingen behöver förklara det för mig, jag har ett värde.

 

Vi är fem stycken som går vidare, klockan är 01 på natten och jag är glad. Jag är glad och hög på livet, jag behöver inte ens dricka mer vin. Jag säger att

"Kristin, jag hörde att du hade en flört med stationschefen sist ni va ute! Fan har är rätt snygg ändå Perra!"

Ingenting kan stoppa mig, jag kan säga vad jag vill.

 

Det är just i den här sekunden som mitt liv är på topp. Åh om jag hade vetat det då, hade jag nöjt mig?

 

Vi sitter på Lilla London och jag har köpt en cider till mig själv och bjudit de andra laget runt. Jag blir alltid överdrivet generös när jag är lite full, som att jag försökte köpa mig bekräftelse och kärlek. Nu är jag dock bara väldigt nöjd över att jag faktiskt inte är för full, att jag kunnat stoppa. Det är en annan drog i mitt system som får mig att må bra just nu, den gör mig spänd och lite rädd, men mest av allt får den mig att känna igen. Det är känslor som jag inte upplevt på så fruktansvärt länge och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna hantera dem. Det är ingen idé att försöka.

 

Jag ser på Fredrik bredvid mig, jag ser på han mun. Den är rätt liten ändå och han skrattar inte så ofta, undra varför. Jag vill ha honom. Hela jag vill ha honom, det är alldeles för stark för att värja sig emot. Så när han reser sig upp för att gå till toaletten, gör jag samma sak och jag vet vad som kommer hända. Åh så fruktansvärt naiv jag var som trodde jag visste.

 

Jag ser honom direkt när jag kommer ut från toaletten igen, jag undrar om han faktiskt hade väntat på mig? Jag styrs helt av känsla när jag ställer mig nära nära nära framför honom, tittar åt sidan och:

"Ja det där bordet där borta kommer man ju ihåg"

"Vad menar du?"

"Ja men det var ju här vi hade den där spårade kvällen när jag ballade ur du vet? Och vi hånglade med varandra, du, jag och Sofia?"

"Äsch skit i det nu.."

 

Och av alla dumma saker jag någonsin gjort i mitt liv, så är det jag gör just då det absolut värsta. Men det kan jag ju såklart inte veta, jag styrs av känsla enbart. Så jag kysser honom snabbt. Tänker kanske att vi ska hångla en stund, men han håller istället om mig hårt och viskar i mitt öra att:

"Ska vi går hem till mig eller dig?"

"Till dig.."

"Okej men vi får göra det smidigt så att ingen fattar, okej?"

"Okej vi möts utanför"

 

Jag lämnar honom och går, tänker att Fan fan fan va håller jag på med nu, vad är det jag håller på att göra

Tills jag stå ute på gatan och minns att fan, min väska är ju kvar där inne jag kan ju inte bara dra, samtidigt som jag ser att Fredrik gått tillbaka till bordet och satt sig med de andra. Jävligt smidigt Sara, nu kommer ju alla tro att du är för full igen. Men jag går tillbaka, jag har inget val. Sätter mig bredvid Fredrik och någon undrar vad jag gjorde ute på gatan, men jag vet inte vad jag svarar. Jag har armen bakom Fredriks rygg och jag bryr mig inte längre om någon ser, han vill att jag ska följa med honom hem, det är allt som betyder nåt just då.

 

Han reser sig upp och säger att

 

"Jag tror jag drar hem nu, tack för ikväll!"

 

Han går och jag skriver snabbt i ett meddelande att Möt mig runt hörnet

 

Jag vet inte hur länge jag väntar innan jag säger att

"Jag tror också jag ska dra mig hemåt nu med bussen."

"Bussen? Men du tar väl inte bussen hem till dig?" säger Sofia. Jag tror hon förstår.

"Joo men det kan jag göra så här sent.."

 

Jag bryr mig verkligen inte,

 

 

 

 

 

"Vill du att jag går nu?"

 

"Ja det är nog bäst."

 

Jag protesterar inte ens, istället håller jag faktiskt med honom. Jag går sönder bit för bit, jag går där ifrån. Mina kläder ligger i en sorglig hög bredvid hans äckliga vita matta. Min plats på golvet. Det är någon annans röst som kommer ur min mun, en svag, vek och besegrad. Det finns inga förhoppningar, den är känslokall.

 

"Då går jag väl då. Hej då."

 

Inget svar. Jag stänger hans sovrumsdörr bakom mig, det som en gång var min verklighet blir kvar där bakom. De känslor jag en gång kände. Hans hall ser så annorlunda ut i dagsljuset. Ljust trägolv, tvättade kläder som hänger på tork, en rutig skjorta och mitt i vardagsrummet en konstig cykel. Jag minns hur jag kommenterade den första gången jag var med honom hem, när jag fortfarande var jag, när vi var en möjlighet och när jag fortfarande levde. Det står en golfbag bakom cykeln, klart han spelar golf tänker jag. I en annan verklighet hade jag velat fråga honom om det, berätta att jag också spelade golf en gång. I en annan verklighet hade han tyckt att jag var intressant. Men i verkligeten är jag ingen alls.

 

På hans toalett tvättar jag bort sperman från mitt ansiktet och ser på mig i spegeln. Trassligt lockigt hår står åt alla håll, han drog så hårt i det några gånger under natten och jag är tacksam för att det mesta verkar sitta kvar. Tack Fredrik för att du inte drog av mitt hår. Det hänger en hårtork på en krok, va fan ska han med den till? Den gör mig fruktansvärt irriterad. Hans korta, sliskiga hår, alltid kammat lite åt sidan, inte fan använder han en hårtork? På golvet i badrummet ligger två röda runda mattor, har han valt dem själv? Tycker han verkligen att dem är fina? Han har en tvättmaskin i alla fall, tänker jag, en elak människa kan inte ha en tvättmaskin det är alldeles för vardagligt. Han är en vanlig människa, han tvättar sina kläder, han spelar golf, han har en uteplats med solstolar, han har knullat mig i baken så hårt att jag inte kan gå ordentligt, han har låtit mig sova på golvet, han har inga känslor för mig, jag har inga känslor alls.

 

Jag låser upp ytterdörren och han ropar inte tillbaka mig denna gången. Bakom listen på golvet står mina skor, bakom listen förväntas jag leva mitt liv som vanligt. När dörren slår igen bakom mig hör jag skratt från barn i lägenheten mittemot. Det finns en verklighet där människor skrattar, den låg bara fem kliv bort. Fem kliv. Ett helt liv.

 

Det är inte förrän jag kommer in i min egen lägenhet som jag bryter ihop. Jag gråter på huk med huvudet ner mot mina knän. Lilla kära Sara, hur kunde du förlora dig själv så lätt? För vad var det värt?

 

Jag väntar på skulden och skammen, helt övertygad om att den när som helst kommer slå mig i bitar. Jag försöker känna efter men jag är ett skal., jag är onåbar. Jag funderar på om min förmåga att förtränga saker, att få dem att verka som de aldrig har hänt, är en superkraft eller min största brist.

 

"Slicka min fot Sara" Förträng.

 

"Om du inte ens kan ta hela min kuk i din hals, varför tror du då att du ska få den i något annat av dina hål?" Förträng.

 

"Hur känns det att vara så kåt att du kommer bara jag tar dig på brösten?" Förträng.

 

"Jag bryr mig verkligen inte om dig". Aj.

 

På jobbet senare den dagen skriver jag till honom att:

Jag är ledsen för att jag var så dålig i natt. Jag är inte så van vid detta och jag ber om ursäkt för att jag blir lite förvirrad. Jag antar att du inte bryr dig om detta ändå, men ville bara få det ur mig..

 

Och han svarar att:

 

Det kan nog vara bra för dig att ventilera lite om vad du vart med om. Men du har rätt i att jag inte bryr mig så mycket :)

 

Och jag svarar att det är den där obryddheten jag inte riktigt förstår? Hur kan man inte bry sig om någon annan som man ändå tar med hem?

 

"Det är svårt att förklara men jag måste skilja på känslor/person för att kunna agera som jag gör"

 

Och jag svarar att det kan inte jag. Jag hade aldrig följt med någon som jag inte gillar, för jag gillade dig ändå i första hand som person och uppenbarligen även det du gör med mig.

 

Och han svarar att han inte tycker att vi ska ses mer. Att jag uppenbarligen har känslor för honom. Och att dessa känslor absolut inte finns hos honom.

 

Jag låser in mig på toaletten på jobbet och pulsen rusar. Och i samma sekund som jag svarar honom "Tack för din uppriktighet" bestämmer jag mig. Jag får lov att bryta ihop. Jag får lov att vara ledsen. Men efter det ska han aldrig aldrig aldrig få komma åt mig igen. Jag är inte den han tror att jag är. Jag är så jävla mycket bättre än vad han nånsin kommer vara.

 

"Om du kan ta dig hit inom 25 minuter så släpper jag in dig.."

Klockan är 01 på natten när han skriver så till mig, den ultimata förnedringen efter att jag har väntat hemma sen klockan 12.30. Varför går han igång på att få mig att känna mig värdelös? Att logiken i mig inte kan koppla att det är för att han är ett svin som faktiskt tycker jag är värdelös, är det som blir mitt fall. Så jag sätter mig i bilen och kör, rakt ut för ett stup.

 

Hela veckan har han lekt med mig, fått mig att känna mig som världens största idiot. Hur kunde han lura mig så här? Första natten jag gick med honom hem var ändå fin på något sätt, trots att han tänjde på mina gränser och gjorde saker som kanske egentligen inte var okej. Jag fick iallafall sova på hans bröst. Jag fick iallafall sova i hans säng. Jag har gått ner 5 kilo sen den natten och var tvungen att ta en stesolid dagen efter, ändå förstår jag inte hur dåligt det här kommer att vara för mig. För kroppen har tagit över och den styrs av känsla enbart. Resten av det som möjligvis är jag, det lilla förnuftet som försöker höra sig hörd, kämpar förgäves.

 

Men igår gjorde han mig för första gången rädd. Jag undrar om detta är något jag kommer ångra i resten av mitt liv, om jag har blivit traumatiserad.

Jag står utanför hans port, fem minuter för sent och det ösregnar. Ner från järntorget hörs skrik och bråk, vilka idioter. Jag skickar ett meddelande om att jag är här, kommer du släppa in mig eller? Ska jag ringa på?

 

Kanske. Kanske svarar han, men jag är ju sen så han är inte säker. Vad ska jag göra för att gottgöra mitt dåliga beteende? Hur motiverar jag att han ska låta mig komma in? 

 

Och jag blir plötsligt så trött. Vad gör jag här mitt i natten utanför en mans port, som egentligen inte bryr sig om att jag är där? Bråket från järntorget kommer närmre och jag börjar bli orolig. Skriver att "Snälla öppna nu, jag gör vad du vill. Det är världens bråk här på gatan och jag börjar bli lite rädd". 

 

Det är ironiskt att tänka på, så här i efterhand, att jag var mer orolig för att bli skadad där ute på gatan och att inte bli insläppt, än att gå in. Jag skulle bara vetat. 

 

Tillslut släpper han in mig och utan att förstå hur rätt jag faktiskt har säger jag:

 

"Asså det är världens bråk utanför, men jag vet inte om jag borde vara mer rädd för att komma in till dig än att stanna kvar där ute ändå.."

 

"Mhmm.."

 

Han står längst bort i hallen och tittar på mig. Han har en vit piké, vanliga jeans och obehagligt spända ögon. Har han rynkor runt ögonen? Ja han är ju över 40 så det är mycket möjligt, men jag klarar inte av att möta hans blick så länge så det är svårt att veta säkert. Han ser på mig med ett förakt som måste vara äkta och jag känner mig skamsen. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men varför kastar vi oss inte bara över varandra, så som vi har längtat? Det är kanske här det går upp för mig att det är något jag missförstått. Jag kan se på honom att han är lite full, och han slöddrar en aning när han säger :

 

"Det finns en regel som du måste lyda för att få komma in i min lägenhet. Ser du listen på golvet framför dig?" 

 

Jag tittar ner på mina blöta fötter, fan vad dum jag var som valde ballerinaskor när det ösregnade ute tänker jag desperat, som att hjärnan i denna obegripliga situation försöker få grepp om något vardagligt. Och jag har alltid hatat mina fötter också, så breda och stora. Jag skulle haft strumpor på mig. 

 

"Mm jag ser listen.." 

 

"För att få gå över den måste du vara helt naken, annars kan du vända om och åka hem igen."

 

Han granskar mig när jag klär av mig i dörröppningen och jag känner mig obehaglig till mods. Han är 40 år gammal, varför njuter han av att se mig klä av mig i skam? Jag förstår direkt att han inte kommer ha något översende med mina brister i utseende och jag skäms för min kropp. Min vackra starka kropp går sönder bit för bit i takt med att kläderna tas av. Ska jag ta BH:n innan byxorna? Jag drar in magen och försöker dölja bristningarna på mina bröst, tar av mina byxor och trosor i ett svep. Han tittar på mig och säger:

 

"Varför har du inte rakat fittan för mig?"

 

"Jag vet inte, jag trodde nog inte att det här skulle bli av.."

"Nästa gång ska du ha rakat fittan innan du kommer."

"Okeeej.."

"Du ska svara ja Fredrik, inget annat"

"Ja Fredrik."

"Sätt dig ner på knä och sära på benen för mig"

"Ja Fredrik"

"Har du många sexleksaker hemma?"

 

Jag äger inte en enda.

 

"Ja Fredrik.."

"Nästa gång ska du ta med dig dem hit. Smek dig på fittan nu."

 

Jag känner mig löjlig och skamsen men jag gör som han säger, utan att förstå varför. Hur kan det kännas som ett sämre val att bara resa sig upp, klä på mig mina kläder och min stolthet och gå, än att fortsätta förnedras och gå sönder? Jag är så sorgligt naiv som förväntar mig ömhet, jag vill bara bli omtyckt. Om jag gör som han säger och om jag gör rätt, kommer han att respektera mig då?

 

"Berätta vad du tänker.."

"Jag vet inte, jag vill ha dig tror jag.."

"Det där duger inte. Du har fem sekunder på dig att säga vad du vill ha annars kan du gå."

 

Jag går inte med på det här, det här är inte jag. Jag blir nervös och vet inte vad jag ska säga, jag vill ju egentligen ingenting, bara att han ska tycka om mig. Han vänder om och går, jag är en besvikelse i hans ögon. Fy fan vad dålig jag är, han måste tycka att jag är ett skämt.

 

"Vänta, jag vill att du..säger åt mig vad jag ska göra. Jag gör vad som helst jag..slå mig..Bind mig"

"Det där duger inte, säger du vad du tror jag vill höra eller säger du det du vill?"

 

Att han inte förstår. Att han inte förstår att allt jag gör är att försöka göra rätt. Det är klart som fan att jag försöker säga det jag tror att han vill höra, hur skulle det gå om jag faktiskt sa vad jag ville? Jag vill att du beter dig som att du älskar mig, gör det och jag ställer upp på vad som helst. Och jag tänker såhär i efterhand, vad hade hänt om jag bara sagt som det var : Jag vill bara att du tycker om mig.

 

Men jag antar att jag inte ville höra svaret.

 

Han är helt omedveten om hur långt ifrån varandra vi egentligen står. Att det han gör mot mig nu är något som kommer skada mig, som kommer knäcka mig. Eller så är det precis det han vet. Och som han njuter av. 

 

När han tvingar mig att krypa naken på alla fyra in till hans sovrum känner jag tvivlen komma, men jag vågar inte sluta. När han börjar smiska mig hårt bakifrån, där jag står på hans äckliga lilla vita matta, stänger jag av. Jag gjorde valet, jag åkte till honom 01 på natten trots att jag vet att detta kommer knäcka mig känslomässigt, jag är helt i hans våld, för tänk om han ändå gillar mig litegrann?

 

"Du ska be mig om tillåtelse för att få komma. Och du ska räkna varje orgasm högt för mig. Förstår du?"

Det gör så jävla ont när han slår mig men för att han ska gilla mig måste jag väl låtsas tycka om det?

"Får jag lov att komma Fredrik, snälla..."

"Säg det på riktigt, du måste mena det"

 

Hur ska jag kunna mena något som är världens största lögn?

 

Är det våldtäkt? Nej jag gick med på det här. Det är kanske möjligtvis är en grov våldtäkt av mina känslor, men jag har hela tiden valet att säga stopp. Jag fejkar en till orgasm för hans skull, så att han kanske kommer att tycka om mig. Men när han tvingat mig att säga att jag är hans lilla analslyna igen, orkar jag inte mer och låter huvudet falla åt sidan. Han kommer aldrig vara den som jag verkligen vill att han ska vara, men han kanske kan tycka om mig ändå?  

"Jag orkar inte komma mer Fredrik.." Säger jag. Jag orkar inte fejka mer, menar jag.

"Ser det ut som att jag bryr mig?"

 

Klockan är 03 på natten när han säger "Du har två val nu. Antingen klär du på dig och åker hem. Eller så får du sova på golvet. Du har inte förtjänat att sova i sängen eller soffan"

 

Och jag tänker, hela jag skriker inuti att " Du har knäckt mig under två timmar, jag har desperat legat kvar och hoppats att sen, sen efteråt kommer du visa mig ömhet, låta mig ligga i din famn som sist, men nu ska jag sova på ditt golv?"

 

"Välj nu, du har fem sekunder på dig annars sparkar jag ut dig"

 

"Jag sover väl på golvet i så fall men.."

 

"Inga men, du har ett val Sara, kom ihåg det."

 

Och det sista var det dummast jag nånsin hört. Hade jag haft ett val hade jag gått för längesen, men han vet vad jag vill ha och han tänker inte ge det till mig och naiv som jag är tror jag att han kommer ändra sig efter ett tag, att han ska släppa in mig. Så jag lägger mig på golvet. Han slänger ett täcke på mig och går iväg. Efter en stund kommer han tillbaka och slänger en kudde på mitt huvud.

 

Det är när jag ligger på golvet som jag faktiskt förstår vad som har hänt. Jag kommer få ligga här, när Fredrik ligger raklång över hela sängen ensam. Jag tittar på mina händer, mina vackra händer med långa smala fingrar som jag alltid varit så stolt över, försöker desperat få tillbaka kontrollen över min kropp. Men jag har fastnat inuti. Han vill inte ha mig där. Han vill inte ha mig. Han hade aldrig behandlat någon som han tyckte om så här, det hade ingen. Jag fryser och bestämmer mig för att gå, han kommer aldrig tycka att jag förtjänar bättre än så här för jag har inget värde i hans värld. Jag går försiktigt ut, stänger dörren bakom mig och letar upp mina kläder i hallen. Ska jag säga något innan jag går? Kanske kommer han låta mig sova i sängen om jag säger att jag hellre går hem än sover på golvet?

 

"Jag går nu Fredrik..Jag kan inte sova på golvet..."

 

"Jaha ja stick då, det är ditt val"

 

"Ja eller vill du att jag ska stanna, jag förstår verkligen inte riktigt just nu..Jag är så förvirrad?"

 

"Du har gjort ditt val, vad ska jag säga, du fick komma över 10 gånger, vad ska du säga till mig innan du går?

Han låter förbannad och jag blir rädd, vad har jag gjort för fel?

 

"Alltså..Jag förstår inte vad du menar Fredrik, jag fattar verkligen inte just nu.."

 

"Kom hit och ta av dig byxorna"

 

Jag vet inte varför jag lyder, kanske vill han ha kvar mig om jag gör som han säger? Så jag går fram, kläderna jag just letat upp i hallen trillar av, precis som den lilla beslutsamhet och lättnad jag kände när jag alldeles nyss beslutat mig för att lämna. Han trycker upp sina fingrar mellan mina ben, hårdhänt som han brukar .

 

"Kom för mig nu Sara, be om att få komma, säg det på riktigt, mena det!"

 

Och jag fejkar en till orgasm av nån anledning jag inte förstår, antagligen för att jag egentligen vill att allt bara ska ta slut. Han tvingar mig att slicka hans fingrar, får jag kanske sova i sängen nu? Sedan säger han:

 

"Stick här ifrån nu, du har gjort ditt val"

 

Jag viskar nästan och jag vet svaret när jag säger :

"Men jag kan verkligen inte sova på golvet och jag är lite för chockad för att ta mig hem. Kan jag inte få sova i sängen?" Och jag vet redan svaret när han säger:

 

"Du har verkligen inte gjort dig förtjänt av det"

 

Han har tvingat mig att suga hans kuk så långt ner i min hals att jag har ont, att jag kräkts och gråtit. Men det var inte tillräckligt. Jag har varit hans analslyna och bitit mig igenom smärtan, bara för att kanske få känna mig något värd. Han har smiskat mig så hårt att jag har blåmärken och han har antagligen krossat det som en gång var min stolthet och självkänsla för en lång tid framöver. Men jag förtjänar inte att sova i sängen.

 

"Okej men jag orkar inte detta, nu går jag och lägger mig på golvet och försöker sova"

 

För nu ger jag upp. Hans uppfattning om mig har blivit min sanning. Jag förtjänar inte bättre, varför skulle jag?

Jag sover på golvet, jag är antagligen i chock för jag slumrar in och ut ur medvetandet enda tills klockan är 08 och Fredrik säger:

 

"Är du vaken Sara? Du kan komma upp i sängen nu om du vill".

 

Jag virar täcket hårt omkring mig och lägger mig så långt ut på kanten som jag kan. Äntligen får jag göra det jag väntat på hela natten. Men varför skakar jag i hela kroppen? Efter en stund förstår jag hur rädd och chockad jag faktiskt är. Hur blev det så här? Allt jag ville ha var närhet, nu vågar jag knappt röra mig i rädsla för att göra fel. Men om jag bara gör allting rätt, så kanske han kommer att tycka om mig i alla fall lite?

 

I ett försiktigt försök att få närhet säger jag

"Vill du att jag ska gå?" 

Snälla säg åt mig att stanna, snälla be mig komma närmre, håll om mig.

 

"Du ska suga min kuk innan du får lov att gå.." 

 

Jag flyttar mig närmre, osäker på om han menar nu direkt eller sen. Så rädd för att göra fel, fortfarande så knäckt av att ha varit så dålig under natten. Jag kan ju inte suga kuk, det sa han ju förra gången? Jag var ju så dålig som inte kunde ta den hela vägen ner, du slog mig i ansiktet när jag grät, minns du?

 

"Ja men kom igen då, vad väntar du på?" 

 

Jag har gjort fel igen. Jag är värdelös.

 

"Jag kommer att komma snabbt, eftersom att jag inte kom i natt."

 

10 minuter senare sprutar han mig i ansiktet och jag känner ingenting. Ingen skam ingen skuld. Jag känner ingenting längre. Jag tror att det som en gång var jag, dog i samma sekund.

 

 

  

Jag undrar om Emelie faktiskt kan läsa tarotkort bättre än jag.

 

"Du kommer döda Oscar med en kniv under natten"

 

Jag dödade Oscar, jag satte kniven i hans rygg så fort jag tog beslutet att följa med Fredrik hem. Jag visste ju att det skulle hända, det var oundvikligt, men hur kan jag? HUR KAN JAG?

 

Vad är det egentligen jag tror att jag ska få ut av Fredrik, förutom att han förnedrar mig, slår mig och jag låtsas gilla det? Varför måste jag låtsas gilla det? Gillar jag det eller gillar jag bara honom?

 

Och sen så slutar det ju inte där, näe varför skulle det. Jag kan inte sluta förnedra mig, locka bekräftelse, bete mig som någon som inte är jag. detta är inte jag, men varför gör jag så här? Vem är det som tar dessa jävla impulsiva beslut åt mig, jag har ingen makt, jag tvingas följa med.

 

För kroppen har tagit över och den styrs av känsla enbart. Resten av det som möjligtvis är jag, det lilla förnuftet i min kropp som ropar högt högt, låter i slutändan bara som en patetisk liten viskning.

Den viskar om en ångest som kommer slå tillbaka med full kraft, den varnar för Fredrik och allt som jag gör och förstör. Men kroppen lyssnar inte, varför skulle den? Den upplever ett rus som är få förunnat, den är all time fucking high och lever som den kanske alltid har velat. Vem kuvade den från början, vem stängde in alla dessa jävla känslor? Och hur tänkte jag när jag lät dem sippra ut, över förbi och ifrån.

 

Inget bra kommer utav det här, Fredrik har redan tröttnat. Jag orkar inte inte inte inte analysera denna människa också, jag borde sluta nu. Jag vet att jag hatar mig själv som jag blir, att skämmas över mig själv är dock något jag växt ifrån och jag borde helt enkelt bara vara rak. VAD vill du? VAD vill jag?

 

Snälla känslor som styr min kropp, få mig att förstå att detta inte är något jag kommer sakna. Att jag behöver ett litet hus med Oscar på landet, där jag kan trivas. Jag behöver inte ett förnedringsligg, som slutar med en blåslagen kropp och ett sargat hjärta.

 

Jag har slagits tillräckligt, snälla låt mig vila. Låt mig vilja vila.

 

Igår tog jag en Stesolid på bakfyllan. Jag orkar inte med mig själv, jag vill bara trubbas av. Jag vill inte känna alls, det bara förstör. Varför är jag som jag är? Varför förstör jag för mig själv? Och varför bryr jag mig egentligen om vad andra tycker?

 

Låt folk prata om mig

Låt folk tycka jag är konstig

Jag vet inte riktigt varför det skulle spela någon roll?

 

I ruset lägger jag tarotkort åt Emelie, jag vet inte om jag egentligen kan läsa av tarotkort, men jag gör det ändå för att verka speciell.

"Kommer jag nånsin omvärdera min syn på långtidsförhållanden?"

 

10 i svärd, en död man ligger på mage med 10 svärd i sin rygg.

 

"Du måste nog döda dina gamla föreställningar om vad ett långtidsförhållande är"

 

Drottning i stavar

 

"Du är en stark kvinna med starka åsikter, du kommer aldrig tumma på vad du själv tycker"

 

Ess i bägare

 

"Det ultimata relationskortet, du kommer uppnå frid i dina tankar om vad ett förhållande innebär, kanske tillsammans med någon, kanske ensam. Men du kommer hitta din väg"

 

Emelie läser av mina tre kort. Månen. De älskande. Något med svärd.

 

"Du kommer döda Oscar med ett svärd under natten"

 

Vi är så lika dem vi en gång var, men ändå är det nåt som skaver. Var vi verkligen bra för varandra? Är våra dåliga sidor för triggande, är du sån som jag egentligen är men som jag helst inte vill vara?

 

För visst triggar vi varandra, tänker jag när du berättar att du fortfarande är svampen, som alltid dricker mest på dina afterworks och i smyg hånar hon som ursäktar sig efter ett halvt glas vin, som säger att hon blivit snurrig. Där du sitter med dina 3 uppdruckna öl och hånskrattar inombords. Jag skrattar också, känner igen mig allt för väl. Men är det oss det är synd om egentligen, är det vi som är de tragiska, det som är som det alltid varit, bara att vi inte varit tillsammans på så länge nu.

 

Rättfärdigar jag mitt beteende genom att veta att du är likadan, jag är inte ensam.

 

Men i slutändan är jag ensam med min ångest, jag är ensam i konsekvenserna av det som är mitt liv. Jag är ensam i att behöva kräkas upp ångest och sur tequila, i att behöva ta en lugnande tablett för att orka tänka på vad jag gjort natten innan.

Jag älskar dem vi en gång var och jag älskar dig fortfarande min vackra Emelie, du var min vän på den tiden då vänner var allt vi hade.  

 

Men hur mycket jag än älskar dig, hur mycket jag än saknat dig, så undrar jag om vi nånsin kan ha en sund relation. Jag är snart 30, jag kan inte fortsätta dricka för mycket vin, shotta tequila och ändå tro att det kommer att gå bra. Jag måste komma ihåg hur jag tog mig hem.

 

"Du är fin Freddan <3<3<3"

"ktam Sara"

 

Jag tänker hela dagen efteråt, finns det ingen skam i min kropp när jag är full? Det finns ingen gräns, jag kan liksom göra vad som helst. Det värsta som kan hända är om det roliga tar slut, det ska vara som ett ständigt uppåtgående rus. Därför shottar jag tequila, för det roliga måste bli roligare, fyllan måste bli värre, jag måste göra galnare saker.

 

Men så kraschar det. Som det alltid gör. Och min reaktion på det är alltid att fly. Jag ska bara hem, hem till vilket jävla pris som helst. Jag lämnar alla, jag lämnar allt. Om kvällen inte kan fortsätta, om det roliga inte blir roligare, då är det inget värt. Istället fyllemessar jag. Ringer Christian, svarar han? Jag minns inte, men jag hoppas verkligen inte det. Ringer David, men varför? Varför David som egentligen beter sig som ett jävla svin mot mig, som "aldrig nånsin skulle kunna dejta en tjej med hål i näsan, usch, de är ju äckliga". Varför kan jag inte bara låta kvällen ta slut, vad finns det kvar att jaga?

 

Tar jag en taxi hem? Tar jag vagnen? Jag måste logga in och kolla mitt konto, betalade jag verkligen för en taxi?

Jag vet inte, möjligen det där som bokfördes som 269kr den 12 maj, men det står inga detaljer än. Hoppas inte Oscar ser, att jag har slösat våra pengar på alkohol och taxi igen.

 

Men jag skriver till Fredrik, självklart gör jag det. Jag ringe till och med, trots att det där är något jag borde glömma glömma glömma. Hur mycket kan man egentligen med att göra bort sig inför en människa?

 

 

Alltså åren går. Men jag är fan lika dum i huvudet ibland som om min hjärna stannat i växten och inte lärt sig av ETT ENDA AV ALLA JÄVLA MISSTAG JAG GJORT HITTILLS I MITT LIV. 

 

Igår fick jag panik. Den fanns där hela dagen och jag visste att något skulle balla ur när som helst. Så vad tänker jag då? Jo jag drar till med en lögn som gör att jag kan åka där i från! Fly från hela jävla situationen! Och inte en lögn som typ jag har ont i huvudet utan en redig fucking lögn om att nån är på sjukhus jadajadajada. Alltså serien av oflyt som händer efter jag åkt där i från är helt sjuk. Samtidigt känner jag att jag måste sluta bry mig om vad folk tycker om mig, jag gjorde ett misstag och erkände det. Oscars faster hatar mig och hans pappa säkert lika så, men jag har min familj. Jag behöver inte de andras bekräftelse. Små små människor som tar så hårt på saker. Jag måste vara större än dessa. Jag är större än dessa. 

 

Jag vill bara fly igen. Flytta långt här ifrån där ingen vet. Ingen kan döma. 

 

Jag dömer mig själv utifrån andra vilket gör att även jag hatar mig själv just nu. Jag ljuger ljuger ljuger. Jag är sjuk. Jag behöver hjälp.