Det blir som det alltid var tänkt.
Jag visste det från första stund, från första jävla känslan om att det var rätt, att det faktiskt var rätt. Jag har väntat. Jag har väntat,gråtit, försökt släppa.
Detta tålamod som egentligen var övermänskigt, det bara fanns och jag väntade. Trodde jag hade väntat klart många gånger men visste inte hur mycket mer jag faktiskt skulle behöva ta. Och ge.
Innan allt blev så där självklart som det borde varit från första stund.
Kanske behövde jag kämpa för det här. För jag är inte rädd för framtiden med dig, jag vill göra allt.
Och nu finns all tid.