Sara

Vissa dagar är bara helt fucking sjuka och well, idag var väl lite av en sådan dag.
När man bara struntar i att ha någon som helst kontroll för det hade ändå inte fungerat, när allt bara blir oseriöst och egentligen inte alls sådan som jag är, men sådana här dagar vet jag inte hur jag ska bete mig och det blir bara kaos.
Men ja, det är rätt kul.

Sedan kommer jag hem och börjar tänka efter och inser hur falskt allting varit och jag blir förbannad över att jag förlorat min integritet och skäms lite över mitt överdrivna jag, mitt behov av bekräftesle, som jag visserligen alltid har men i vanliga fall aldrig skulle kunna komma på tanken att visa.

Jag googlar integritet och hittar något som fastnar.
Jag läser att en människa som har integritet står ut med osäkerhet. Gör man det, så vet man en del om sig själv.
Jag läser vidare.
Integritet innebär att veta sina mål, handla efter sin övertygelse och att stå emot påtryckningar.

Jag står ut med min osäkerhet mest för att jag måste, men jag klarar av det.
Jag vet mina mål, jag ger aldrig upp mina mål och jag vet inte om det ger mig något bra eller om det bara drar ner mig.
Eller även om jag faktiskt vet att vissa saker mår bäst av att få vila och bara släppas så övertygar jag alltid mig själv på något sätt, att allt jag vill kommer gå, jag får alla mina ideér att verka strålande.

Det började som ett inlägg om min brist på integritet och slutade med övertygelsen om att jag har den kvar.
Mina jävla konturer.

Du sa en gång, att man måste våga chansa. Att det är så man kommer någonstans här i världen, att man kan mer än man tror.
Så jag har chansat, kanske inte jättestort alltid men jag har i alla fall vågat.
Det du glömde berätta för mig är hur ont det kan göra att misslyckas.
Att om man vågar ge av sig själv så kan man bli sviken.

Du kanske tyckte det var självklart och det kanske är jag som är dum som tror gott om alla människor.
Du glömde tala om att alla människor inte är goda.

Fast du kanske visste.
Och inte ville att jag skulle veta.
Du kanske visste att misslyckanden kan vara bra, att det ibland måste göra ont, att det måste få kännas.

Hur du kunde känna mig så väl utan att jag egentligen aldrig sagt något speciellt till dig kommer jag alltid fundera över.
Det är så här.
Om man ger allt, om man försöker vara precis som man är så blir besvikelsen alltid större, det kommer göra ännu ondare och livet kommer vara så jävla skit ibland.
För när någon sviker dig trots att du gjort allt du kan, att du varit precis dig själv, så kommer det kännas så mycket värre än om du haft ett skyddande skal att gömma dig bakom, en mur som kunde ta den största smällen.
Det blir på riktigt och verkligheten är, så klart, mycket jobbigare att deala med.

Men jag vet att du visste, att det skulle vara värt alla tårar tillslut.
Man måste våga bli sviken om man ska kunna bli älskad, det handlar om att rasera murar och lägga ner sina vapen.
För hur ont det än gör ibland så ångrar jag ingenting och jag vet att du skulle vara stolt över mig om du visste.
Att jag vågat chansa.
Blivit sviken och sårad.
Blivit älskad och omtyckt.
Det har gett mig allt och om jag träffar dig igen ska du få veta det.
Att du gett mig allt.

Jag kan ju inte påstå att jag innerst inne verkligen trodde att det där skulle fungera.
Att det skulle bli precis som jag förväntat mig, för det har det ju aldrig blivit och kommer säkert aldrig bli.
Det är när jag inte förväntar mig något som det blir.
Men i vilket fall.

Hur gör man för att sluta, hur gör man för att liksom komma över, släppa taget och allt det där?
Egentligen, behöver jag verkligen det?
För jag är inte säker på att det är det jag vill, jag vill ju fortfarande hoppas på att allt kommer bli bra igen, det är liksom roligare och lättare på det sättet.

Men saker ska ju inte vara lätta, har jag hört.


Det är så med vissa personer man träffar, de som har något som man aldrig kan släppa.
Det är inte många, faktum är att de är så få att jag önskar att jag kunde tagit bättre tillvara på dem.
För, tydligen, kan jag inte det.
Jag vill verkligen ta vara på det den här gången, jag ska försöka så himla mycket det bara går.
Idag blir dagen då vi börjar om.
Igen.
Och imorgon kanske jag börjar om ännu en gång.
Det är bara så det är.

Att det kan bli så fel igen.
Att fastän jag har gjort allting rätt så blir det bara ett helvete av alltihop.
Det är så jävla typiskt att när jag väl gör rätt så är det någon annan som gör fel.
Hela den här historian, med början förra sommaren och fram tills nu, är som tagen ur en bok eller film fast utan feelgood slutet.

Det gör väl kanske ont i mig nu, men på nåt sätt ändå inte lika ont som förra gången.
Förra gången blev jag lämnad helt vilse och ensam och visste ingening.
Nu vet jag, jag vet hur allt ligger till och visst, läget är väl kanske inte det bästa men jag har i alla fall någonting att förhålla mig till. Just nu.
Dessutom har jag all rätt i världen att vara arg, ledsen och besviken för den här gången är det faktiskt inte jag som har gjort fel.

Och jag tänker på sista dagen i mellanstadiet och orden som finns nedskrivna någonstans av min lärare.
Sara. Motgångar får vissa människor att bryta ihop, andra att överträffa sig själva.

Jag tänker på dom och på att ingen ska få mig att känna mig så här liten igen.

Det är ett jävla helvete.
Allt är ett jävla helvete.
Det är så här, att man kramar inte på andra tjejer om man har flickvän.
Eller man kramar inte, pussar inte, håller inte om andra tjejer, man säger inte; jag tycker verkligen om dig till andra tjejer om man har flickvän.
Men säger till tjejen med en gång att, du det här kommer inte gå för jag är upptagen.
Sluta hoppas för mina kramar och fina ord kommer ändå aldrig betyda något.
Du kommer aldrig betyda något för mig, jag har en annan.

Man skriver inte ett sms samma dag som man ska ses och talar om att, du, föresten, min flickvän kommer idag också.
Just nu har du sårat mig och jag tycker inte det här var helt okej.
Men vem är jag att säga det.

Det regnar just nu och jag undrar lite om det ska göra det hela dagen.
Eller, jag är orolig för att det ska göra det hela dagen och så tänker jag att gud vad vuxenpoäng det är att noja sig över vädret.
Så tänker jag ett steg till och förstår, så klart, att det inte alls är vädret jag oroar mig över.
Man ser det man letar efter, det man vill se.
Idag väljer jag att se regnet och kanske säger det en del om vad jag har för dag, om hur jag är idag.

Hade jag valt att se solen idag så hade jag nog sett den också tillslut.
Jag vet inte riktigt hur det skulle bli om jag velat se snö, men well, överkurs.

Nu regnar det visst inte längre.
Mitt humör är lite som regnet idag, antingen öser det ner eller så är det bara ingenting.
På något sätt föredrar jag när det öser, fastän det oroar mig.
Det är ju lite oroväckande att jag oroar mig över mig egen oro.
Sedan har jag ju aldrig varit riktigt normal heller.

Ibland kan jag känna mig så stressad.
Lite som att varje dag vore den sista, att chanser aldrig kommer igen.
Det ska ju vara bra att leva så, har jag hört. Att inte ta saker för givet utan att verkligen leva varje sekund, att få ut det mesta av allt.
Men det fungerar inte så för mig, allt blir bara kaos.
För i verkligheten är det ju faktiskt en dag imorgon också och till 99% säkerhet så kommer jag leva även den.
Så jag tänker istället att imorgon är en annan dag.
För det är det ju.
Det kanske gör himla ont i mig just idag, men imorgon är en annan dag och bara tanken på att imorgon kanske kommer att vara bättre rycker upp mig och får mig att lära mig handskas med allt som gör ont ibland.
Imorgon är en annan dag med massa andra tillfällen att göra både rätt och fel.
Idag kanske jag gjorde fel men imorgon kanske jag får chansen att göra rätt igen, för imorgon är en annan dag.
Att tänka så får mig faktiskt att vara just här och nu, att klara av att handskas med allt jag känner, allt som händer för att jag vet att imorgon får jag chansen igen fast kanske på ett helt annat sätt.

När jag är mitt uppe i allt, när livet väljer att jävlas, då tänker jag så.
Att imorgon kanske det inte jävlas längre.
Eller så gör det det.
Men det är i alla fall en helt ny dag.
Det är rätt vackert ändå.

Jag har verkligen lyckats på mitt jobb.
Folk där tycker om mig, dom tycker jag är duktig, rolig, smart you name it och fan vad det skrämmer mig på något sätt.
För jag förstår inte riktigt hur det gick till.
Jag var liksom den "lilla tjejen" som helt plötsligt var rätt kaxig och ärligt talat, jag är förvånad och stolt så klart över mig själv, för egentligen är det verkligen inte min grej.  
Jag brukar göra det jag ska och inget mer med det.
Men så tänkte jag fuck it och idag är folk snälla mot mig varje dag, jag skojar, tar plats, skrattar och sånt.

Nu kommer vi till den lilla baksidan av min framgång.
Det är jättekul att folk tycker om mig, så klart. Det är ju alltid kul att man kan glädja någon.
Det som inte är okej är att min kropp på något konstigt sätt blivit allmän egendom.
Det började med att Mr. S tog på mig och det är ju ändå okej, men nu har det exploderat och jag börjar fundera på om någon skickat ut ett massmail av typen "Det är okej för alla att peta på Sara, hennes kropp står till förfogande för de som vill"
Fast jag vet ju så klart att ingen har gjort det. Vilket nästan är ännu läskigare.
Idag har tre gubbar klappat, petat och kramat på mig. Softa gubbar i och för sig men ändå big no-no.
Dessutom nöp en kille mig i sidan och en annan höll om mig i en timme på parkeringsplatsen. Idag också.
Fast det var okej.
Men jag är ändå lite rädd, det är jag.
För gubbarna också, visst, men mest rädd är jag nog ändå för han som håller om mig varje dag.
Rädd så in i helvete.
Faktiskt.

Vi kanske inte är rätt.
Jag kanske gör helt fel som ger mig in på det här.
Ibland gör man rätt ibland gör man fel.

Är jag galen som väntar på honom varje dag?
Det kanske låter besatt men vet ni, jag tror faktiskt jag kommit över det där med besattheter.
Jag bara väntar på honom varje dag, jag vet.
Men jag vill det, jag vill det för att jag vet att han också vill det. Det är bra.

Men vad händer sen? Vad händer nu?
Vad händer när jag följt honom till bilen, när vi hållt om varandra på parkeringen som vi brukar, när det inte räcker för mig längre, när jag vill ha mer, för det kommer jag vilja, kommer allt gå åt helvete då?

Jag förstår inte varför jag inte klarar av att stå stilla, varför jag alltid vill komma framåt.
Jag vill liksom ha dig nu.
Ska det vara så jävla svårt att förstå?
Jag får förklara en annan dag.

I slutet av förra sommaren var det fullkommligt kaos i mitt huvud.
Det första långa förhållandet hade tagit slut och jag levde på en stark och oförutsägbar impuls som i princip kunde få för sig att göra vad som helst. Den kunde få för sig att det var en sjukt bra ide att ringa folk / Mr.S klockan tre på natten, ta en jävla massa lustgas, springa vilse på Korsvägen och så vidare och så vidare.
Jag hade verkligen tappat det. Fast ändå inte. På ett sätt struntade jag bara i allting och gjorde exakt vad som föll mig in, jag levde tre meter ovanför marken och det ska man väl också ha provat på någongång.

Men snälla, jag vill inte hamna där igen, jag kunde inte hantera det.
Jag vill hinna tänka efter innan jag skickar iväg något sms, jag vill vara säker innan jag ringer, jag vill klara av att bete mig.
För jag är stadig nu, jag står liksom på marken och det är ju rätt bra.
Men fan, ibland vinglar jag till lite väl mycket.
Snälla fötter bär mig, snälla huvud hjälp mig lite, snälla Sara du vet att du kan.
Man kan alltid mer än vad man tror.

Det var ju så väntat att det skulle bli så här. Jag visste ju från början att jag kanske skulle klara av det en tre-fyra gånger så där, men sedan. Jag skulle tappa det, så klart.
Det är inte sådan jag vill vara men det kanske är dags att inse att det är sådan jag är.
Ofta gillar jag mig själv, jag tycker att jag är bra och så, det är inget större fel på mig.
Förutom när jag är med dig.
Då är jag plötsligt hur fel som helst.
Vad hände med konturerna, vart gick det snett den här gången?

Samtidigt är jag lite arg och tycker att saker och ting faktiskt inte alls är mitt fel och att det ska vara fan att en människa ska få en att känna så.
Men det som gör mig mest förbannad är att jag inte kan låta bli och spela med, att det är det som förväntas av mig.
För jag vill ju så gärna göra rätt den här gången men det är så fort jag tänker på hur jag ska göra rätt som det blir fel.

Jag visste att det skulle bli så här.
Sara, gör om gör rätt.

Jag vet inte vad jag kommer minnas mest från den här helgen.
Kanske då jag Emma och Emelie stannar längst på Tims gård efter hans student för att sedan dricka vin och raggla ner för masthuggets alla trappor. Och hur Emma stannar i mitten och håller finaste kärleksförklaringen, säger att vi är guldkorn, att det är så fint att ha oss, att alltid ha folk att komma hem till, ha vänner man på något sätt alltid vet finns och att det bara är jävligt fint. Medans jag får tår i ögat av alla fina ord får Emelie kanske också tår i ögat men ändå på ett helt annat sätt. Hon säger att folk lämnar och går vidare, förändras, att det inte alls alltid kommer vara samma.
Lika mycket som jag tycker om Emma när hon håller kärleksförklaring, lika mycket tycker jag om Emelie när hon reagerar helt tvärtemot mig. Jag förstår det också, tror jag.

Eller kanske är det när vi fuldansar på tapasstället på linnegatan som jag kommer minnas. Hur man kan säga fuck it, vi kanske inte hade gjort det här för några år sedan, men vem bryr sig egentligen nu? Jag kanske inte kan dansa, jag kanske gör bort mig. Men det spelar ingen roll längre.
Fuldans blir findans. Lite så.

Sedan har vi ju efterfesten hos T.
Jag fyllebloggar och är allmänt otrevlig,trött och jävlig.
Då kommer H, släpar ut mig i köket för nu ska vi dasa till Afroman Because I Got High och jag tänker att allt nog är rätt bra ändå.
Som att vara ett guldkorn och släppa loss på en stol till Afroman halv 5 på morgonen.
Jag kommer minnas det.