Sara

Jag är rädd för det här. Säg att du älskar mig, men jag tror dig ändå inte. Hur ska jag kunna vänja mig vid sanning när det enda jag fått höra varit lögn. Tre år av lögn och några veckor av kanske sanning, vad vet jag. Hur ska jag kunna veta? Rör mig, se mig, älska mig, men inte så här. Jag är och kommer alltid att vara den som du bytte, du sa vänta och jag väntade. När du säger att du äger mig så vet du inte hur rätt du har, du äger varje liten del av min vilja, frihet och självständighet. 

Jag älskar dig men jag hatar hur jag själv är med dig, hur jag beter mig, det är inte sån jag är inte sån jag vill vara. Måste ha lite konturer och trygghet, annars orkar jag inte, det tar lite av mig hela tiden.   

Alltid jag som orkar, jag blir aldrig arg, jag står ut med allt. Det kallas inte tålamod, bara blåögdhet och naivitet. Jag gör allt för dig och du vet det.
Och jag vet det.
Jag är smärtsamt medveten om det mesta.

Jag är bara lite rädd. Och vill be dig lova att du aldrig aldrig aldrig sårar mig igen, men det skulle inte hjälpa, jag tror ju inte på svaret.