Sara

Det gick fem år. Och jag är fortfarande kvar. Ser så mycket i mig själv i den jag var då, men ändå inte riktigt är nu. Jag levde på impuls. Tyckte att det var okej att vara någon som egentligen inte var jag, fast det kanske det var jag. Då.

 

Tycker att jag spelade över så mycket i det jag skrev förr. Det var alltid tvunget till att vara roligt, vara bra. Men inte jag. Jag har aldrig varit den som spelar över. Egentligen.

 

Jag hatar fortfarande alla flyg ibland. Men jag skulle aldrig skriva om det, inte på det sättet. Jag skulle nog heller aldrig åka till Kina på impuls längre. Har man förlorat ett äventyr eller vunnit en trygghet?

 

Jag är mycket säkrare i mig nu. Det stämmer som folk säger, du blir äldre, du blir tryggare. Eller snarare, du orkar inte bry dig. Vill bara att planet ska lyfta på tid. Men själv stå kvar på marken.

 

Kanske tappar man gnistan. Kanske tittar man bakåt och inte framåt, saknar det som var, är rädd för det som komma ska. Jag har så svårt att sätta ord på oron som hela tiden finns hos mig, den har liksom vuxit fast, blivit en del, jag har vant mig. Som man säger, lärt sig leva med skiten.