Sara

"Vill du att jag går nu?"

 

"Ja det är nog bäst."

 

Jag protesterar inte ens, istället håller jag faktiskt med honom. Jag går sönder bit för bit, jag går där ifrån. Mina kläder ligger i en sorglig hög bredvid hans äckliga vita matta. Min plats på golvet. Det är någon annans röst som kommer ur min mun, en svag, vek och besegrad. Det finns inga förhoppningar, den är känslokall.

 

"Då går jag väl då. Hej då."

 

Inget svar. Jag stänger hans sovrumsdörr bakom mig, det som en gång var min verklighet blir kvar där bakom. De känslor jag en gång kände. Hans hall ser så annorlunda ut i dagsljuset. Ljust trägolv, tvättade kläder som hänger på tork, en rutig skjorta och mitt i vardagsrummet en konstig cykel. Jag minns hur jag kommenterade den första gången jag var med honom hem, när jag fortfarande var jag, när vi var en möjlighet och när jag fortfarande levde. Det står en golfbag bakom cykeln, klart han spelar golf tänker jag. I en annan verklighet hade jag velat fråga honom om det, berätta att jag också spelade golf en gång. I en annan verklighet hade han tyckt att jag var intressant. Men i verkligeten är jag ingen alls.

 

På hans toalett tvättar jag bort sperman från mitt ansiktet och ser på mig i spegeln. Trassligt lockigt hår står åt alla håll, han drog så hårt i det några gånger under natten och jag är tacksam för att det mesta verkar sitta kvar. Tack Fredrik för att du inte drog av mitt hår. Det hänger en hårtork på en krok, va fan ska han med den till? Den gör mig fruktansvärt irriterad. Hans korta, sliskiga hår, alltid kammat lite åt sidan, inte fan använder han en hårtork? På golvet i badrummet ligger två röda runda mattor, har han valt dem själv? Tycker han verkligen att dem är fina? Han har en tvättmaskin i alla fall, tänker jag, en elak människa kan inte ha en tvättmaskin det är alldeles för vardagligt. Han är en vanlig människa, han tvättar sina kläder, han spelar golf, han har en uteplats med solstolar, han har knullat mig i baken så hårt att jag inte kan gå ordentligt, han har låtit mig sova på golvet, han har inga känslor för mig, jag har inga känslor alls.

 

Jag låser upp ytterdörren och han ropar inte tillbaka mig denna gången. Bakom listen på golvet står mina skor, bakom listen förväntas jag leva mitt liv som vanligt. När dörren slår igen bakom mig hör jag skratt från barn i lägenheten mittemot. Det finns en verklighet där människor skrattar, den låg bara fem kliv bort. Fem kliv. Ett helt liv.

 

Det är inte förrän jag kommer in i min egen lägenhet som jag bryter ihop. Jag gråter på huk med huvudet ner mot mina knän. Lilla kära Sara, hur kunde du förlora dig själv så lätt? För vad var det värt?

 

Jag väntar på skulden och skammen, helt övertygad om att den när som helst kommer slå mig i bitar. Jag försöker känna efter men jag är ett skal., jag är onåbar. Jag funderar på om min förmåga att förtränga saker, att få dem att verka som de aldrig har hänt, är en superkraft eller min största brist.

 

"Slicka min fot Sara" Förträng.

 

"Om du inte ens kan ta hela min kuk i din hals, varför tror du då att du ska få den i något annat av dina hål?" Förträng.

 

"Hur känns det att vara så kåt att du kommer bara jag tar dig på brösten?" Förträng.

 

"Jag bryr mig verkligen inte om dig". Aj.

 

På jobbet senare den dagen skriver jag till honom att:

Jag är ledsen för att jag var så dålig i natt. Jag är inte så van vid detta och jag ber om ursäkt för att jag blir lite förvirrad. Jag antar att du inte bryr dig om detta ändå, men ville bara få det ur mig..

 

Och han svarar att:

 

Det kan nog vara bra för dig att ventilera lite om vad du vart med om. Men du har rätt i att jag inte bryr mig så mycket :)

 

Och jag svarar att det är den där obryddheten jag inte riktigt förstår? Hur kan man inte bry sig om någon annan som man ändå tar med hem?

 

"Det är svårt att förklara men jag måste skilja på känslor/person för att kunna agera som jag gör"

 

Och jag svarar att det kan inte jag. Jag hade aldrig följt med någon som jag inte gillar, för jag gillade dig ändå i första hand som person och uppenbarligen även det du gör med mig.

 

Och han svarar att han inte tycker att vi ska ses mer. Att jag uppenbarligen har känslor för honom. Och att dessa känslor absolut inte finns hos honom.

 

Jag låser in mig på toaletten på jobbet och pulsen rusar. Och i samma sekund som jag svarar honom "Tack för din uppriktighet" bestämmer jag mig. Jag får lov att bryta ihop. Jag får lov att vara ledsen. Men efter det ska han aldrig aldrig aldrig få komma åt mig igen. Jag är inte den han tror att jag är. Jag är så jävla mycket bättre än vad han nånsin kommer vara.