Sara

"Om du kan ta dig hit inom 25 minuter så släpper jag in dig.."

Klockan är 01 på natten när han skriver så till mig, den ultimata förnedringen efter att jag har väntat hemma sen klockan 12.30. Varför går han igång på att få mig att känna mig värdelös? Att logiken i mig inte kan koppla att det är för att han är ett svin som faktiskt tycker jag är värdelös, är det som blir mitt fall. Så jag sätter mig i bilen och kör, rakt ut för ett stup.

 

Hela veckan har han lekt med mig, fått mig att känna mig som världens största idiot. Hur kunde han lura mig så här? Första natten jag gick med honom hem var ändå fin på något sätt, trots att han tänjde på mina gränser och gjorde saker som kanske egentligen inte var okej. Jag fick iallafall sova på hans bröst. Jag fick iallafall sova i hans säng. Jag har gått ner 5 kilo sen den natten och var tvungen att ta en stesolid dagen efter, ändå förstår jag inte hur dåligt det här kommer att vara för mig. För kroppen har tagit över och den styrs av känsla enbart. Resten av det som möjligvis är jag, det lilla förnuftet som försöker höra sig hörd, kämpar förgäves.

 

Men igår gjorde han mig för första gången rädd. Jag undrar om detta är något jag kommer ångra i resten av mitt liv, om jag har blivit traumatiserad.

Jag står utanför hans port, fem minuter för sent och det ösregnar. Ner från järntorget hörs skrik och bråk, vilka idioter. Jag skickar ett meddelande om att jag är här, kommer du släppa in mig eller? Ska jag ringa på?

 

Kanske. Kanske svarar han, men jag är ju sen så han är inte säker. Vad ska jag göra för att gottgöra mitt dåliga beteende? Hur motiverar jag att han ska låta mig komma in? 

 

Och jag blir plötsligt så trött. Vad gör jag här mitt i natten utanför en mans port, som egentligen inte bryr sig om att jag är där? Bråket från järntorget kommer närmre och jag börjar bli orolig. Skriver att "Snälla öppna nu, jag gör vad du vill. Det är världens bråk här på gatan och jag börjar bli lite rädd". 

 

Det är ironiskt att tänka på, så här i efterhand, att jag var mer orolig för att bli skadad där ute på gatan och att inte bli insläppt, än att gå in. Jag skulle bara vetat. 

 

Tillslut släpper han in mig och utan att förstå hur rätt jag faktiskt har säger jag:

 

"Asså det är världens bråk utanför, men jag vet inte om jag borde vara mer rädd för att komma in till dig än att stanna kvar där ute ändå.."

 

"Mhmm.."

 

Han står längst bort i hallen och tittar på mig. Han har en vit piké, vanliga jeans och obehagligt spända ögon. Har han rynkor runt ögonen? Ja han är ju över 40 så det är mycket möjligt, men jag klarar inte av att möta hans blick så länge så det är svårt att veta säkert. Han ser på mig med ett förakt som måste vara äkta och jag känner mig skamsen. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men varför kastar vi oss inte bara över varandra, så som vi har längtat? Det är kanske här det går upp för mig att det är något jag missförstått. Jag kan se på honom att han är lite full, och han slöddrar en aning när han säger :

 

"Det finns en regel som du måste lyda för att få komma in i min lägenhet. Ser du listen på golvet framför dig?" 

 

Jag tittar ner på mina blöta fötter, fan vad dum jag var som valde ballerinaskor när det ösregnade ute tänker jag desperat, som att hjärnan i denna obegripliga situation försöker få grepp om något vardagligt. Och jag har alltid hatat mina fötter också, så breda och stora. Jag skulle haft strumpor på mig. 

 

"Mm jag ser listen.." 

 

"För att få gå över den måste du vara helt naken, annars kan du vända om och åka hem igen."

 

Han granskar mig när jag klär av mig i dörröppningen och jag känner mig obehaglig till mods. Han är 40 år gammal, varför njuter han av att se mig klä av mig i skam? Jag förstår direkt att han inte kommer ha något översende med mina brister i utseende och jag skäms för min kropp. Min vackra starka kropp går sönder bit för bit i takt med att kläderna tas av. Ska jag ta BH:n innan byxorna? Jag drar in magen och försöker dölja bristningarna på mina bröst, tar av mina byxor och trosor i ett svep. Han tittar på mig och säger:

 

"Varför har du inte rakat fittan för mig?"

 

"Jag vet inte, jag trodde nog inte att det här skulle bli av.."

"Nästa gång ska du ha rakat fittan innan du kommer."

"Okeeej.."

"Du ska svara ja Fredrik, inget annat"

"Ja Fredrik."

"Sätt dig ner på knä och sära på benen för mig"

"Ja Fredrik"

"Har du många sexleksaker hemma?"

 

Jag äger inte en enda.

 

"Ja Fredrik.."

"Nästa gång ska du ta med dig dem hit. Smek dig på fittan nu."

 

Jag känner mig löjlig och skamsen men jag gör som han säger, utan att förstå varför. Hur kan det kännas som ett sämre val att bara resa sig upp, klä på mig mina kläder och min stolthet och gå, än att fortsätta förnedras och gå sönder? Jag är så sorgligt naiv som förväntar mig ömhet, jag vill bara bli omtyckt. Om jag gör som han säger och om jag gör rätt, kommer han att respektera mig då?

 

"Berätta vad du tänker.."

"Jag vet inte, jag vill ha dig tror jag.."

"Det där duger inte. Du har fem sekunder på dig att säga vad du vill ha annars kan du gå."

 

Jag går inte med på det här, det här är inte jag. Jag blir nervös och vet inte vad jag ska säga, jag vill ju egentligen ingenting, bara att han ska tycka om mig. Han vänder om och går, jag är en besvikelse i hans ögon. Fy fan vad dålig jag är, han måste tycka att jag är ett skämt.

 

"Vänta, jag vill att du..säger åt mig vad jag ska göra. Jag gör vad som helst jag..slå mig..Bind mig"

"Det där duger inte, säger du vad du tror jag vill höra eller säger du det du vill?"

 

Att han inte förstår. Att han inte förstår att allt jag gör är att försöka göra rätt. Det är klart som fan att jag försöker säga det jag tror att han vill höra, hur skulle det gå om jag faktiskt sa vad jag ville? Jag vill att du beter dig som att du älskar mig, gör det och jag ställer upp på vad som helst. Och jag tänker såhär i efterhand, vad hade hänt om jag bara sagt som det var : Jag vill bara att du tycker om mig.

 

Men jag antar att jag inte ville höra svaret.

 

Han är helt omedveten om hur långt ifrån varandra vi egentligen står. Att det han gör mot mig nu är något som kommer skada mig, som kommer knäcka mig. Eller så är det precis det han vet. Och som han njuter av. 

 

När han tvingar mig att krypa naken på alla fyra in till hans sovrum känner jag tvivlen komma, men jag vågar inte sluta. När han börjar smiska mig hårt bakifrån, där jag står på hans äckliga lilla vita matta, stänger jag av. Jag gjorde valet, jag åkte till honom 01 på natten trots att jag vet att detta kommer knäcka mig känslomässigt, jag är helt i hans våld, för tänk om han ändå gillar mig litegrann?

 

"Du ska be mig om tillåtelse för att få komma. Och du ska räkna varje orgasm högt för mig. Förstår du?"

Det gör så jävla ont när han slår mig men för att han ska gilla mig måste jag väl låtsas tycka om det?

"Får jag lov att komma Fredrik, snälla..."

"Säg det på riktigt, du måste mena det"

 

Hur ska jag kunna mena något som är världens största lögn?

 

Är det våldtäkt? Nej jag gick med på det här. Det är kanske möjligtvis är en grov våldtäkt av mina känslor, men jag har hela tiden valet att säga stopp. Jag fejkar en till orgasm för hans skull, så att han kanske kommer att tycka om mig. Men när han tvingat mig att säga att jag är hans lilla analslyna igen, orkar jag inte mer och låter huvudet falla åt sidan. Han kommer aldrig vara den som jag verkligen vill att han ska vara, men han kanske kan tycka om mig ändå?  

"Jag orkar inte komma mer Fredrik.." Säger jag. Jag orkar inte fejka mer, menar jag.

"Ser det ut som att jag bryr mig?"

 

Klockan är 03 på natten när han säger "Du har två val nu. Antingen klär du på dig och åker hem. Eller så får du sova på golvet. Du har inte förtjänat att sova i sängen eller soffan"

 

Och jag tänker, hela jag skriker inuti att " Du har knäckt mig under två timmar, jag har desperat legat kvar och hoppats att sen, sen efteråt kommer du visa mig ömhet, låta mig ligga i din famn som sist, men nu ska jag sova på ditt golv?"

 

"Välj nu, du har fem sekunder på dig annars sparkar jag ut dig"

 

"Jag sover väl på golvet i så fall men.."

 

"Inga men, du har ett val Sara, kom ihåg det."

 

Och det sista var det dummast jag nånsin hört. Hade jag haft ett val hade jag gått för längesen, men han vet vad jag vill ha och han tänker inte ge det till mig och naiv som jag är tror jag att han kommer ändra sig efter ett tag, att han ska släppa in mig. Så jag lägger mig på golvet. Han slänger ett täcke på mig och går iväg. Efter en stund kommer han tillbaka och slänger en kudde på mitt huvud.

 

Det är när jag ligger på golvet som jag faktiskt förstår vad som har hänt. Jag kommer få ligga här, när Fredrik ligger raklång över hela sängen ensam. Jag tittar på mina händer, mina vackra händer med långa smala fingrar som jag alltid varit så stolt över, försöker desperat få tillbaka kontrollen över min kropp. Men jag har fastnat inuti. Han vill inte ha mig där. Han vill inte ha mig. Han hade aldrig behandlat någon som han tyckte om så här, det hade ingen. Jag fryser och bestämmer mig för att gå, han kommer aldrig tycka att jag förtjänar bättre än så här för jag har inget värde i hans värld. Jag går försiktigt ut, stänger dörren bakom mig och letar upp mina kläder i hallen. Ska jag säga något innan jag går? Kanske kommer han låta mig sova i sängen om jag säger att jag hellre går hem än sover på golvet?

 

"Jag går nu Fredrik..Jag kan inte sova på golvet..."

 

"Jaha ja stick då, det är ditt val"

 

"Ja eller vill du att jag ska stanna, jag förstår verkligen inte riktigt just nu..Jag är så förvirrad?"

 

"Du har gjort ditt val, vad ska jag säga, du fick komma över 10 gånger, vad ska du säga till mig innan du går?

Han låter förbannad och jag blir rädd, vad har jag gjort för fel?

 

"Alltså..Jag förstår inte vad du menar Fredrik, jag fattar verkligen inte just nu.."

 

"Kom hit och ta av dig byxorna"

 

Jag vet inte varför jag lyder, kanske vill han ha kvar mig om jag gör som han säger? Så jag går fram, kläderna jag just letat upp i hallen trillar av, precis som den lilla beslutsamhet och lättnad jag kände när jag alldeles nyss beslutat mig för att lämna. Han trycker upp sina fingrar mellan mina ben, hårdhänt som han brukar .

 

"Kom för mig nu Sara, be om att få komma, säg det på riktigt, mena det!"

 

Och jag fejkar en till orgasm av nån anledning jag inte förstår, antagligen för att jag egentligen vill att allt bara ska ta slut. Han tvingar mig att slicka hans fingrar, får jag kanske sova i sängen nu? Sedan säger han:

 

"Stick här ifrån nu, du har gjort ditt val"

 

Jag viskar nästan och jag vet svaret när jag säger :

"Men jag kan verkligen inte sova på golvet och jag är lite för chockad för att ta mig hem. Kan jag inte få sova i sängen?" Och jag vet redan svaret när han säger:

 

"Du har verkligen inte gjort dig förtjänt av det"

 

Han har tvingat mig att suga hans kuk så långt ner i min hals att jag har ont, att jag kräkts och gråtit. Men det var inte tillräckligt. Jag har varit hans analslyna och bitit mig igenom smärtan, bara för att kanske få känna mig något värd. Han har smiskat mig så hårt att jag har blåmärken och han har antagligen krossat det som en gång var min stolthet och självkänsla för en lång tid framöver. Men jag förtjänar inte att sova i sängen.

 

"Okej men jag orkar inte detta, nu går jag och lägger mig på golvet och försöker sova"

 

För nu ger jag upp. Hans uppfattning om mig har blivit min sanning. Jag förtjänar inte bättre, varför skulle jag?

Jag sover på golvet, jag är antagligen i chock för jag slumrar in och ut ur medvetandet enda tills klockan är 08 och Fredrik säger:

 

"Är du vaken Sara? Du kan komma upp i sängen nu om du vill".

 

Jag virar täcket hårt omkring mig och lägger mig så långt ut på kanten som jag kan. Äntligen får jag göra det jag väntat på hela natten. Men varför skakar jag i hela kroppen? Efter en stund förstår jag hur rädd och chockad jag faktiskt är. Hur blev det så här? Allt jag ville ha var närhet, nu vågar jag knappt röra mig i rädsla för att göra fel. Men om jag bara gör allting rätt, så kanske han kommer att tycka om mig i alla fall lite?

 

I ett försiktigt försök att få närhet säger jag

"Vill du att jag ska gå?" 

Snälla säg åt mig att stanna, snälla be mig komma närmre, håll om mig.

 

"Du ska suga min kuk innan du får lov att gå.." 

 

Jag flyttar mig närmre, osäker på om han menar nu direkt eller sen. Så rädd för att göra fel, fortfarande så knäckt av att ha varit så dålig under natten. Jag kan ju inte suga kuk, det sa han ju förra gången? Jag var ju så dålig som inte kunde ta den hela vägen ner, du slog mig i ansiktet när jag grät, minns du?

 

"Ja men kom igen då, vad väntar du på?" 

 

Jag har gjort fel igen. Jag är värdelös.

 

"Jag kommer att komma snabbt, eftersom att jag inte kom i natt."

 

10 minuter senare sprutar han mig i ansiktet och jag känner ingenting. Ingen skam ingen skuld. Jag känner ingenting längre. Jag tror att det som en gång var jag, dog i samma sekund.