Sara

Det är årets första sommardag och jag surar lite på mig själv över att jag fortfarande inte köpt några solglasögon. Samma sak varje år, innan jag hinner fixa ett par är det augusti och allt är försent.

 

Men det spelar ingen roll idag, eller rättare sagt, efter idag kommer ingenting spela så stor roll längre.

 

På spårvagnen in till stan känner jag efter, är jag nervös? Jag brukar ha en sjuk förmåga att känna på mig hur en kväll kommer bli, men just idag känner jag ingenting. Det gör mig lugn, att inte ha några förväntningar eller anledningar till att spåra ut. Jag kanske inte ens kommer behöva dricka särskilt mycket idag? Jag kanske till och med kommer kunna må rätt bra imorgon?

 

Spårvagnen stannar vid Berzeeliigatan, Göteborg är en vacker stad idag, en vacker stad som lovar skydd mot allt ont. Men sen så har jag ju alltid varit lättlurad också. Visa mig något vackert och jag tror det är konstant, allt är inte guld som glimmar, jag kommer bli smärtsamt medveten om det en dag. Men just nu är jag fortfarande sorgligt naiv.

 

Klockan är 16.30, jag är rätt tidig. Kollar på Facebook om någon är framme än, men det verkat dött. Jag hoppar av vagnen vid Brunnsparken och känner mig lite obekväm i mina kläder: vita byxor, vit spetstopp, rosa loafers och plattat hår. Vem är jag? Usch alldeles för filosofisk fråga just nu, jag behöver nog bara ta ett glas vin.  

 

Tar vägen genom Nordstan och funderar på vad jag ska göra medans jag väntar. Ta ett glas ensam nånstans? Nej på nåt sätt känns det ledsamt. Men jag vill ju verkligen inte vara först på AW:n, då sätter jag mig hellre på centralen och väntar. Undra vilka som kommer ikväll, under vilka jag eventuellt kommer göra bort mig för denna gången. Undra om Fredrik kommer? Slår bort den tanken, herregud, han är 40år och singel, det måste liksom vara nåt fel på honom. Åh om jag bara visste just då, hade jag gjort något annorlunda?

 

Skickat ett mess till Katten "Jobbar du idag?"

"Ja men jag tänkte gå strax :)"

"Åh vill du mötas en stund? Jag är på centralen, nedanför ditt kontor!"

 Vi möts i solen och dricker vin.

 Jag säger till Katten att:

"Fy jag hatar verkligen att jag är så känslig, jag kan liksom inte sortera ibland. Tar liksom in allt. Och om något ska vara kul, så måste det vara JÄTTEKUL för annars blir jag besviken. Vill liksom ha ut det mesta av allt, leva så mycket som möjligt, fast inte alltid på ett bra sätt?"

"Mm jag tror vi är väldigt lika där."

"Ja men jag kan också bli helt sjukt ledsen, typ om jag ser ett överkört djur på gatan när jag kör bil, då måste jag liksom stänga av och trycka bort för att kunna fortsätta. Jag hade aldrig klarat av och leva om jag skulle tillåta mig att bli ledsen för allt."

 

För sådan är min verklighet. Jag känner för mycket, för stort och för ofta. Men jag kan också göra mig onåbar. Superkraft eller inte, det är i alla fall den som kommer hjälpa mig att överleva senare. Men det vet jag inget om än.

 

Senare på kvällen åker jag en hållplats för långt med vagnen, jag är så sjukt glad i allt, jag älskar alla och känslorna svämmar över. Jag hittar mina arbetskamrater i kön in till grindstugan, fy fan va de är fina. Vi pratar högt och lågt och jag är sådär alldeles för mycket som bara jag kan vara. Det är egentligen ingen fara i sig, men kontrasten emot den jag vanligtvis är gör nog folk lite förvirrade. Vi hittar ett bord på uteserveringen, precis vid ingången. Det är årets första sommarkväll och folk trivs, det finns ingenting jag gillar lika mycket som när människor mår bra. Det är som en drog för mig som är så lättpåverkad av andras känslor. Det är nåt liveband som spelar gamla låtar längre bord och jag har alltid älskat lukten av rök. Lite ironiskt ändå eftersom röklukt påminner om min mamma och hur rädd jag var för att hon skulle dö i lungcancer precis som mormor. Vad är det för jävla sätt egentligen, tänker jag, att säga till sitt barn att "Börja aldrig röka för det gjorde mormor och hon dog i lungcancer" för att sedan själv gå ut och ta en cigg? Jag undrar hur mycket av min senare dödsångest som grundades där, undra om det är därför jag inte klarar av att se döda djur på vägen.   

 

I vilket fall som helst så är det kanske nu jag gör kvällen första stora misstag.

 

Fredrik kommer förbi vårt bord, han har varit här rätt länge, suttit med kollegor från en annan avdelning och jag kan se att han är rätt berusad. Han har en vit skjorta på sig, håret kammat åt sidan. Behärskat och propert som vanligt. Men han är dimmig i blicken när han kommer fram och kramar mig bakifrån, luktar öl och rakvatten. Jag, som inte har några spärrar kvar just då säger att:

 

"Asså förlåt för att jag ringde dig på jobbet förra helgen, jag skäms..."

"Äsch skit i det vi pratar inte om det, glöm det."

"Men asså vad skrev jag då, jag har raderat allt?"

 

Men jag vet exakt vad jag skrev. Jag skrev "Du är fin Freddan <3 <3 <3". Men vill att han ska ta upp det, vill se om han skäms, vill bara ha ett tecken. Och jag själv skäms inte det minsta.

 

"Det är ingen fara, jag blev bara smickrad." 

 

Kvällen går och jag glömmer bort honom ett tag. Eller huvudet fokuserar på annat, men kroppen vet exakt vart han är, vet exakt hur han rör sig och när. En hand på bordet, ett skratt åt något, ett samtal med Sofia. Jag tar in allt. Sedan hamnar vi bredvid varandra ett tag och han säger att

 

"Om jag skulle rekommendera någon till ett HR-jobb, så skulle det verkligen vara du"

 

"Ha ha okej..varför det?"

 

"Jo men du bryr dig verkligen om folk. På riktigt. Det är ju en väldigt fin egenskap."

 

 Vill  inte visa hur smickrad jag blir så jag svarar:

 

"Ja asså jag har faktiskt redan fått ett erbjudande om ett nytt jobb. Fast jag är så sjukt osäker på om jag kommer ta det, jag känner liksom att det inte riktigt passar mig, att jag inte kan tillräckligt? Jag vet ju att jag är duktig och jag vet ju att jag gör bra ifrån mig, men det var bara en konstig känsla jag fick.."

 

"Fast du får verkligen inte tänka så Sara, du måste tänka att du är bra. Tro på dig själv, det är ingen idé att gå runt och tvivla på sådana saker, du är ju bra, du måste tro på att du är bra! Det är det viktigaste av allt, du kan inte bara hålla på och tvivla liksom, du är duktig."

 

Jag blir lite irriterad, va fan vet han om mig egentligen? Han kanske försöker peppa mig, inte vet jag, men jag vet att mitt värde inte ligger i att han tycker att jag är bra. Och om han nu tycker att jag är så himla bra, varför har han aldrig visa mig det förut? Åh om jag bara insåg vad han gjorde, hade jag stoppat redan här? Istället snäser jag:

"Alltså Fredrik, jag vet att jag är bra? Du behöver verkligen inte förklara det för mig."

 

"Jaja du kan ju lyssna om du vill, jag bryr mig inte."

 

En känsla av att jag gjort fel, sagt fel slår mig i magen och jag agerar på impuls för fösta gången på flera år. Jag tar hans hand. Han tar inte bort sin.

 

"Ja men förlåt Fredrik, det var jättesnällt sagt. Jag tror också att jag måste våga chansa lite mer."

 

Jag rör min tumme upp och ner för hans handrygg, tänker Vad gör jag? Sedan släpper vi varandra, som om inget hade hänt. Men allting som nånsin skulle kunna hända tog sin start just där, tänk om jag kunnat förstå just då, hade jag agerat annorlunda? Jag tittar på honom där han sitter mittemot mig, han pratar med Sofia om något som verkar allvarligt, de lutar sig lite framåt och nedåt när de diskuterar lågt. Det är så svårt att sätta fingret på Sofia, hon har brunt rakt hår i en fin frisyr, men det ser verkligen ut som en peruk. Samma sak med hennes tänder, det är som att de egentligen inte tillhör hennes ansikte, lite för stora, lite för raka. Hon är vacker, men det är något som inte stämmer. Undra om de har legat någon gång, tänker jag, det är nog inte helt omöjligt ändå. Sofia är ju en sån som alla verkar vilja ha i säng, dessutom är hon så jävla smart. Hur gammal kan hon vara egentligen? Snart 40? Jo men hon är ju verkligen en bättre match med Fredrik än vad jag är. Kanske låg de med varandra den där kvällen för ett år sedan som spårade ur? När vi tre var sist kvar på krogen och alla hånglade med varandra. Jag hånglade med Sofia, jag hånglade med Fredrik och de hånglade med varandra. Åh det gör ont i mig när jag tänker på hur de hånglade, hur full jag var och hur ledsen jag blev. Att jag låste in mig på toaletten och sen sprang därifrån. Inte ett av de mognaste kvällarna i mitt liv, men det är sådan jag är, sådan jag blir, när känslorna tar över och jag vägrar skämmas för det. Jag vet att jag är bra, ingen behöver förklara det för mig, jag har ett värde.

 

Vi är fem stycken som går vidare, klockan är 01 på natten och jag är glad. Jag är glad och hög på livet, jag behöver inte ens dricka mer vin. Jag säger att

"Kristin, jag hörde att du hade en flört med stationschefen sist ni va ute! Fan har är rätt snygg ändå Perra!"

Ingenting kan stoppa mig, jag kan säga vad jag vill.

 

Det är just i den här sekunden som mitt liv är på topp. Åh om jag hade vetat det då, hade jag nöjt mig?

 

Vi sitter på Lilla London och jag har köpt en cider till mig själv och bjudit de andra laget runt. Jag blir alltid överdrivet generös när jag är lite full, som att jag försökte köpa mig bekräftelse och kärlek. Nu är jag dock bara väldigt nöjd över att jag faktiskt inte är för full, att jag kunnat stoppa. Det är en annan drog i mitt system som får mig att må bra just nu, den gör mig spänd och lite rädd, men mest av allt får den mig att känna igen. Det är känslor som jag inte upplevt på så fruktansvärt länge och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna hantera dem. Det är ingen idé att försöka.

 

Jag ser på Fredrik bredvid mig, jag ser på han mun. Den är rätt liten ändå och han skrattar inte så ofta, undra varför. Jag vill ha honom. Hela jag vill ha honom, det är alldeles för stark för att värja sig emot. Så när han reser sig upp för att gå till toaletten, gör jag samma sak och jag vet vad som kommer hända. Åh så fruktansvärt naiv jag var som trodde jag visste.

 

Jag ser honom direkt när jag kommer ut från toaletten igen, jag undrar om han faktiskt hade väntat på mig? Jag styrs helt av känsla när jag ställer mig nära nära nära framför honom, tittar åt sidan och:

"Ja det där bordet där borta kommer man ju ihåg"

"Vad menar du?"

"Ja men det var ju här vi hade den där spårade kvällen när jag ballade ur du vet? Och vi hånglade med varandra, du, jag och Sofia?"

"Äsch skit i det nu.."

 

Och av alla dumma saker jag någonsin gjort i mitt liv, så är det jag gör just då det absolut värsta. Men det kan jag ju såklart inte veta, jag styrs av känsla enbart. Så jag kysser honom snabbt. Tänker kanske att vi ska hångla en stund, men han håller istället om mig hårt och viskar i mitt öra att:

"Ska vi går hem till mig eller dig?"

"Till dig.."

"Okej men vi får göra det smidigt så att ingen fattar, okej?"

"Okej vi möts utanför"

 

Jag lämnar honom och går, tänker att Fan fan fan va håller jag på med nu, vad är det jag håller på att göra

Tills jag stå ute på gatan och minns att fan, min väska är ju kvar där inne jag kan ju inte bara dra, samtidigt som jag ser att Fredrik gått tillbaka till bordet och satt sig med de andra. Jävligt smidigt Sara, nu kommer ju alla tro att du är för full igen. Men jag går tillbaka, jag har inget val. Sätter mig bredvid Fredrik och någon undrar vad jag gjorde ute på gatan, men jag vet inte vad jag svarar. Jag har armen bakom Fredriks rygg och jag bryr mig inte längre om någon ser, han vill att jag ska följa med honom hem, det är allt som betyder nåt just då.

 

Han reser sig upp och säger att

 

"Jag tror jag drar hem nu, tack för ikväll!"

 

Han går och jag skriver snabbt i ett meddelande att Möt mig runt hörnet

 

Jag vet inte hur länge jag väntar innan jag säger att

"Jag tror också jag ska dra mig hemåt nu med bussen."

"Bussen? Men du tar väl inte bussen hem till dig?" säger Sofia. Jag tror hon förstår.

"Joo men det kan jag göra så här sent.."

 

Jag bryr mig verkligen inte,