Sara

Usch ska jag hinna tvätta håret? Det är fortfarande plattat sen i onsdags, samma hår som Fredrik drog i. Kanske till och med finns sperma kvar på mig någonstans. Ja ja, jag fick ju iallafall sova på kanten av sängen denna gången, inget täcke visserligen men ändå. 

 

Jag plattar det igen, finns inget att förlora. Ett rosa linne, ett par svarta byxor. Det ösregnar ute, jag som är så vidskeplig tänker att vädret är konstigt. Det ösregnar när jag ska träffa Christian men det var så vackert och fint i onsdags när jag var hos Fredrik. Det kan inte stämma, att Fredrik är sol och Christian regn. 

 

När vagnen kommer till Valand håller det upp, tillräckligt för att jag ska ta mig in till Lilla London. Fy fan, det finns inga bra minnen ifrån den här krogen, kan inte förstå att vi valde detta stället. Kanske är detta första gången det kommer hända något bra här? Tittar mig runt men ser honom ingenstans, bara halvfulla medelålders par, några alkisar i baren. Hör en bekant röst på gatan, den lugnaste och tryggaste rösten jag vet. Tydlig göteborska, lite nervös. Han är rätt lång, tänker jag när han kommer mot mig, lite lockigt hår med snälla ögon

Det finns inget ont i denna man. 

 

"Heeeej åh vad kul att se dig Christian!" 

 Vi kramas och jag suger åt mig all närhet Fredrik aldrig gav mig. Jag kommer kväva honom, jag kommer kräva för mycket, jag vet det men jag kan inte sluta. Jag är på så mycket känslomässigt minus att jag behöver honom för att överleva. 

 

Vi sätter oss ute under skydd, det ösregnar verkligen nu. Barkillen får komma och tömma vatten från markisen och det skvätter på Christian som sitter längst ut.

"Asså du kan hoppa närmre mig om det regnar på dig?" säger jag, som ju längre inte har någon skam i kroppen. 

"Nej men det är ingen fara" svarar han. Men han ler och tittar på mig snällt när han säger det. Det finns inget ont i denna man. 

 

Vi pratar om jobb och jag märker att han har väldigt svårt för att möta min blick. Han har svarta byxor på sig och rutiga finstrumpor, åh herregud, han har klätt upp sig. Kanske faller jag för honom redan här, mitt hjärta kräver så lite, det räcker med att någon gjort sig fin för att träffa mig. Tänk vad förstörd jag blivit.  

 

Senare på kvällen sitter vi under samma filt.

 

"Jag var brevbärare en gång i tiden, körde massa post i hindås och så. Spelade fotboll i rävlanda när jag bodde där. Ett litet hus i rävlanda skulle jag kunna tänka mig i framtiden ändå. Du vet att på nya jobbet går det bra nu också, det är mycket nytt nu men jag tror det blir bra sen"

 

Jag tittar på honom när han pratar, han flackar med blicken och pratar mycket, pratar fort. Är han nervös? Varför är han nervös? 

 

"Vill du inte ha en relation eller så?" frågar jag

"Jo men det är klart att det hade varit mysigt att ha någon att liksom...dela vardagen med. Någon att tvätta med, att laga mat ihop och sådana saker" svarar han och jag klarar nästan inte av att höra mer, jag är inte värd honom. Om jag nånsin skulle få honom, så är jag inte värd det. Jag är Fredriks slampa som inte är värd mer än att sova på ett golv. 

 

Efter en stund får han blodsockerfall och vi får springa till kebaben på andra sidan gatan. Jag tittar på honom och frågar:

 

"Vad tänkte du egentligen skulle hända denna kvällen?" 

 

Och han svarar på sitt alltid lika snälla sätt att:

"Näee jag tänkte nog inget alls egentligen bara att det skulle vara en trevlig kväll"

 

Jag följer honom till bussen och på nåt sätt kysser vi varandra. Var det meningen? Bussen kommer och jag tänker snabbt innan jag säger:

 

"Ska jag följa med dig? Jag följer med dig!"

 

Åh förlåt Christian, jag älskar dig av helt fel anledning. Men jag behöver dig just nu för att överleva. 

 

Så vi hoppar på bussen, sätter oss längst bak och jag håller honom hårt i handen. Tänker aldrig släppa taget. 

 

"Va fan jag kan inte betala med telefonen Christian, helvete jag får tjuvåka"

 

"Nej men det kan du inte göra! Tänk om du åker fast? Du måste försöka igen, det blir ju jättejobbigt annars"

 

Jag tittar upp för att se om han är seriös. Han tittar ner på mig med sina snälla, varma ögon. Hans blick är lite svår att tolka, men jag kan ändå se att han är allvarlig, att han känner ansvar för mig. Det är nu jag börjar känna av de 10 år som skiljer oss, 10 år och en 12 årig dotter. Han behandlar mig som ett barn och jag orkar inte kämpa emot, det är så skönt att känna sig liten och trygg. Skillnaden mot Fredrik kunde inte varit större, två extrema ytterligheter. Jag har aldrig sagt att jag är lagom. 

 

En blond tjej med sminket liggandes under ögonen och fylla i blicken hoppar på bussen. Går direkt fram till Christian och jag hinner tänka att Oj nu blir det stelt innan hon med släpig röst säger:

 

"Nej men hej Christian!" 

Och Christian släpper min hand. 

"Hej du! Vad kul att se dig!"

 

Vem fan är hon? 

 

"Är det här din nya tjej eller?" 

Båda tittar på mig och i en sekund funderar jag innan jag skrattar och svarar:

"Nej, en jobbarkompis bara. Men vi kan ju hälsa ändå!" ler jag och räcker fram handen för att hälsa. Alltid så mån om att aldrig skapa problem för andra, problemen är mina att bära. 

 

"Jag pratade med Alma förut, det var visst ridskola och så imorgon sa hon" säger tjejen till Christian. 

 

Nu är han uppenbart obekväm men han har släppt min hand och jag orkar inte underlätta för honom längre. Resten av resan sitter jag med mobilen. 

 

Det är inte långt till Mölnlycke men der känns som en evighet. Tillslut hoppar vi av mitt i centrum och nu är det jag börjar tvivla.  

 

"Där bor Alma där borta! Och åt detta hållet bor jag!" 

 

Jag börjar förstå att han faktiskt är ganska berusad och när han börjar rabbla upp en massa gatunamn i Hindås funderar jag på om detta egentligen är fruktansvärt själviskt av mig. Jo det är det. Han är full och jag är tom. 

 

Han bor högst upp i en trevåningslägenhet. Det står skor utanför dörren, som om en riktig familj bodde här. Vilket det faktiskt gör, får jag påminna mig själv om. Han öppnar dörren till en stor och luftig lägenhet, en grå soffa med röda kuddar, ett litet rum med en våningsäng. 

 

Jag skulle kunna bo här tänker jag. 

 

Christian tittar på mig där jag sitter på sängen och jag tycker synd om honom som inte vet vem jag egentligen är. Åh snälla var naiv och håll om mig iallafall en natt, låt mig vara någon bara en liten stund. 

 

Han håller om mig hårt hela natten. Håller min hand, flätar in sina ben i mina, låter mig vila på hans bröst. Han till och med kysser mig i nacken. Jag får sova i sängen, jag får sova där hela natten.

 

På morgon frågar jag det första jag gör att:

"Vill du att jag ska gå nu?"

Och han drar mig till sig och säger: 

"Vad menar du? Du får aldrig gå härifrån nu, vi ska mysa hela dagen." 

 

Och så lägger han sitt huvud i min nacke och jag tänker att det här är det finaste jag någonsin varit med om

 

"Du är den snällaste människan jag träffat Christian" 

Han kysser mig i nacken och svarar 

"Sötnöt" 

 

Tack för att du hjälpte mig överleva, förlåt för det jag dödade hos dig. 

 

 Det finns ingen ont i denna mannen.