Sara

Jag tar min väska och går, hör hur de andra pratar bakom mig men lyssnar inte. Kommer han stå kvar bakom hörnet? Det är en fredagsnatt på Avenyn och folk står överallt, fulla och gapiga trots att natten borde vara över för längesen. Eller borde den det? Jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker så istället slutar jag tänka. Jag faller mer och mer, jag faller ner. 

 

Han står med ryggen vänd mot mig, hans vita skjorta, hans kammade hår. Är han kortare än mig? Vem är han? 

 

"Vad snabbt du kom?" säger han när han ser mig. 

"Kände inte att jag hade så mycket att vänta på..?" svarar jag. 

"Ska vi ta vagnen eller taxi?" frågar han stressat och irriterat, men jag har slutat tänka så säger bara:

"Vi kan väl promenera?" Och tar hans hand.

"Vi tar taxi." Säger han och rycker åt sig handen snabbt och jag förstår fortfarande inte. 

 

En arm i hans arm och jag småspringer med honom över gatan, allt går så fort, kanske är det därför jag inte känner av stämningen förrän i taxin. Fredrik sätter sig längst bak, långt ute på högra sidan. När jag hoppar in efter honom sätter jag mig i mitten, så säker på att han kommer kyssa mig, krama mig, hålla om mig nu när ingen ser. Efter 5 sekunders stel taxiresa flyttar jag mig tillbaka mot mitten, vad är det egentligen som händer? Han sitter vid sidan om mig, men bryr sig inte alls. Han pratar otåligt med taxichauffören om vilken väg vi ska ta och jag säger:

"Här gick ju jag på universitetet!" 

Inget svar. 

Vi hoppar av mitt i Haga, här har jag bara bra minnen ifrån. Min uppväxt, mina tonår och nu Fredrik. Han går snabbt framför mig och jag förstår inte vad som händer. 

 

Men det finns ingen att förstå, jag lever igen och jag älskar det.