Sara

Igår tog jag en Stesolid på bakfyllan. Jag orkar inte med mig själv, jag vill bara trubbas av. Jag vill inte känna alls, det bara förstör. Varför är jag som jag är? Varför förstör jag för mig själv? Och varför bryr jag mig egentligen om vad andra tycker?

 

Låt folk prata om mig

Låt folk tycka jag är konstig

Jag vet inte riktigt varför det skulle spela någon roll?

 

I ruset lägger jag tarotkort åt Emelie, jag vet inte om jag egentligen kan läsa av tarotkort, men jag gör det ändå för att verka speciell.

"Kommer jag nånsin omvärdera min syn på långtidsförhållanden?"

 

10 i svärd, en död man ligger på mage med 10 svärd i sin rygg.

 

"Du måste nog döda dina gamla föreställningar om vad ett långtidsförhållande är"

 

Drottning i stavar

 

"Du är en stark kvinna med starka åsikter, du kommer aldrig tumma på vad du själv tycker"

 

Ess i bägare

 

"Det ultimata relationskortet, du kommer uppnå frid i dina tankar om vad ett förhållande innebär, kanske tillsammans med någon, kanske ensam. Men du kommer hitta din väg"

 

Emelie läser av mina tre kort. Månen. De älskande. Något med svärd.

 

"Du kommer döda Oscar med ett svärd under natten"

 

Vi är så lika dem vi en gång var, men ändå är det nåt som skaver. Var vi verkligen bra för varandra? Är våra dåliga sidor för triggande, är du sån som jag egentligen är men som jag helst inte vill vara?

 

För visst triggar vi varandra, tänker jag när du berättar att du fortfarande är svampen, som alltid dricker mest på dina afterworks och i smyg hånar hon som ursäktar sig efter ett halvt glas vin, som säger att hon blivit snurrig. Där du sitter med dina 3 uppdruckna öl och hånskrattar inombords. Jag skrattar också, känner igen mig allt för väl. Men är det oss det är synd om egentligen, är det vi som är de tragiska, det som är som det alltid varit, bara att vi inte varit tillsammans på så länge nu.

 

Rättfärdigar jag mitt beteende genom att veta att du är likadan, jag är inte ensam.

 

Men i slutändan är jag ensam med min ångest, jag är ensam i konsekvenserna av det som är mitt liv. Jag är ensam i att behöva kräkas upp ångest och sur tequila, i att behöva ta en lugnande tablett för att orka tänka på vad jag gjort natten innan.

Jag älskar dem vi en gång var och jag älskar dig fortfarande min vackra Emelie, du var min vän på den tiden då vänner var allt vi hade.  

 

Men hur mycket jag än älskar dig, hur mycket jag än saknat dig, så undrar jag om vi nånsin kan ha en sund relation. Jag är snart 30, jag kan inte fortsätta dricka för mycket vin, shotta tequila och ändå tro att det kommer att gå bra. Jag måste komma ihåg hur jag tog mig hem.

 

"Du är fin Freddan <3<3<3"

"ktam Sara"

 

Jag tänker hela dagen efteråt, finns det ingen skam i min kropp när jag är full? Det finns ingen gräns, jag kan liksom göra vad som helst. Det värsta som kan hända är om det roliga tar slut, det ska vara som ett ständigt uppåtgående rus. Därför shottar jag tequila, för det roliga måste bli roligare, fyllan måste bli värre, jag måste göra galnare saker.

 

Men så kraschar det. Som det alltid gör. Och min reaktion på det är alltid att fly. Jag ska bara hem, hem till vilket jävla pris som helst. Jag lämnar alla, jag lämnar allt. Om kvällen inte kan fortsätta, om det roliga inte blir roligare, då är det inget värt. Istället fyllemessar jag. Ringer Christian, svarar han? Jag minns inte, men jag hoppas verkligen inte det. Ringer David, men varför? Varför David som egentligen beter sig som ett jävla svin mot mig, som "aldrig nånsin skulle kunna dejta en tjej med hål i näsan, usch, de är ju äckliga". Varför kan jag inte bara låta kvällen ta slut, vad finns det kvar att jaga?

 

Tar jag en taxi hem? Tar jag vagnen? Jag måste logga in och kolla mitt konto, betalade jag verkligen för en taxi?

Jag vet inte, möjligen det där som bokfördes som 269kr den 12 maj, men det står inga detaljer än. Hoppas inte Oscar ser, att jag har slösat våra pengar på alkohol och taxi igen.

 

Men jag skriver till Fredrik, självklart gör jag det. Jag ringe till och med, trots att det där är något jag borde glömma glömma glömma. Hur mycket kan man egentligen med att göra bort sig inför en människa?